Dialogen fortsätter - Elin Wägner (1932)

1932 var det åter dags för Elin Wägner att skriva en politisk tendensroman. Drygt 10 år hade gått sedan kvinnorna fått rösträtt i Sverige, och efter det tycktes de flesta somna om. Romanens titel signalerar klart och tydligt att hon vill att dialogen mellan män och kvinnor måste få fortsätta. Det är inte tid att soman om.
Som så ofta i Wägners romaner är det ett myller av karaktärer, som stiger fram levande, och representerar olika synsätt. Och därför så mycket svårare att försöka fånga på några få rader. Birgitta Wistrand skrev i Elin Wägner i 1920-talet (2006) att hennes huvudtema, som så ofta, är tre K: Kvinnor - Kärlek - Krig. Kvinnors situation naturligtvis. Kärleken är kvinnans förhållande till männen, dialogen könen emellan. Och tyvärr tvingades hon leva sitt liv under båda de två stora världskrigen. Redan nu 1932 känner hon hotet. Hon känner hur Hitler rustar.
Hon har också läst en rad böcker som funnit spår av modergudinnor och ev. matriarkat i tidigare kulturer. Detta intresserar och inspirerar till nya hypoteser, nya möjliga ämnen för dialog. Gunilla Domellöf målar i Mätt med främmande mått (2001) också upp tre teman, men här schematiskt kring Madonnan/modersrollen, och hur detta framställs i romanen ur tre synvinklar, från Faderns - Moderns - Dotterns synvinkel.
Det är alltså en triad, liknande Demeter och Kore, där Kore lever vinterhalvåret i underjorden hos Hades, men sommarhalvåret hos sin moder Demeter. Alltså till skillnad från Fader - Sonen - & den Helige Ande - som raderat ut den kvinnliga livsprincipen helt.
I romanen finns patriarker, bl a en präst, som vill förandliga kärleken, och vill att kvinnan skall vara som jungfru maria, orörd. Han ser sin egen hustru som ett barn, hon är inte jämlik, och han har svårt att se hennes förmåga. Samma beteende har bankdirektören. När hans hustru lämnar honom för att han inte tillerkänner henne modersrollen för de gemensamma barnen, då skaffar han genast en ny lydig dockhustru.
Modern, som brutit sig loss, skapar en egen handelsträdgård. Efter en hård strid med tistlar har hon lyckats skapa ett frodigt paradis, som hon kan leva på.

Mängder av olika teman finns invävda, kvinnors strävan att motsätta sig krigsrustningar. Modern har av en händelse hamnat i riksdagen (efterträdare till en riksdagsman som värvat henne till sin vallista, mest för att vinna kvinnoröster - men så dör han av hjärtslag), i samma riksdag som hennes man sitter och undrar hur dumma de varit som låtit kvinnorna få rösträtt, om de bafa hållit emot skulle den modenycken ha blåst förbi ...

En mycket känd scen gäller ett landstingsutskott som skall planera förlossningsvården i det nya 'folkhemmet'. Lokala barnmorskor rationaliseras bort, stora sjukhus efter statistiska tabeller. Medan en kvinnlig kommission som bett att få samarbeta och komma med förslag, får sitta i väntrummet under hela planeringen, för at sedan bara tacka och ta emot deras 'eleganta' förslag. Ingenting är som kvinnan, modern, själv önskar att det vore.

Att kvinnor inte vill föda barn eller tvingas abortera foster illegalt (båda delarna av ekonomiska skäl) likställs med kvinnlig krigföring - kvinnan vill inte föda soldater, söner som bara tas ifrån henne. Inte heller har hon ekonomisk möjlighet. Detta är de nya döttrarna, Kore som går ner i underjorden när krigets kyliga höstvindar hotar. Liksom Artemis, jägargudinnan, Apollons tvillingsyster som bär pil och båge. Hon är redo för strid. Den kärleksvägrande Lysistrate finns som en hägring, men inte stark ... kärleken finns där, mellan Märta Cronberger (Artemis) och konstnären Johan Hallinder, den feministiskt påverkade mannen, som vill att kvinnorna skall ställa krav på männen, för att hindra kriget. Det är som om tanken på Lysistrate finns mer undermedvetet hos mannen, än hos kvinnan.

Romanen är bred - där finns mycket att svälja. Och jag tycker om den. Den är sprängfylld av symboler, inte misnt blomstersymbolik. Den kommer att tåla många omläsningar.