Epikanalys - Mörkrets Hjärta

Sista steget i analyserandets trestegsraket gällde Epik, dvs berättande text. Ursprunglingen skrevs all epik på vers, orimmat, t ex som hexameter. Men numera menar man främst romaner och noveller när man talar om epik.

Som analysobjekt skulle vi ta Joseph Conrads Heart of Darkness (Mörkrets hjärta). Haha! Något mer sönderanalyserat finns väl inte. Eller så kan man se det som att det finns hur många möjliga vinklingar som helst. Och det är väl det som är det intressanta. Just det är ju kriteriet för en 'modern' text, det arketypiskt moderna - mångfalden av tolkningsmöjligheter.

I Sverige kallas den kortroman, i andra länder ofta långnovell. Den är på ca 100 sidor, så det är ett gränsfall åt båda hållen. Den skrevs 1899 och publicerades först i tre delar i en populär tidskrift, vanlig i alla britternas kolonier. 1902 gavs den ut i bokform.

Jag har läst den flera gånger, på egen hand och inom universitetskurser (Engelska och Litteratur). Den är ett måste. Ändå känns den alltid flyktig. TS Eliot inleder sin dikt The Waste Land med ett citat ur den, 'Mistah Kurtz - he dead' . Jag läste Olof Lagercrantz Resa med Mörkrets hjärta, någon gång i början av 1990-talet. En mycket intressant läsning, men inte fick jag något slutgiltigt grepp om den för det. I den vevan gav Sven Lindkvist ut Utrota varenda djävel! en bok om imperialistisk rasism, mycket bra, men fasansfull. Dess titel är också hämtad ur Mörkrets hjärta.

I vår kurs nu skulle vi analysera den, tre och tre i grupp. Vilket inte gjorde saken lättare, eftersom det finns så många möjliga tolkningar. Här ger jag ingen heltäckande tolkning, men vill notera vad jag upptäckte som 'nytt' den här gången. Typiskt för en sån här text att man alltid upptäcker nya saker.
Eftersom jag nu lärt mig att titta lite närmare på formen, inte bara kontext och innehåll, så noterade jag i synnerhet att Marlow satt som en Buddha-bild när han berättade som sina upplevelser.

Tidigare gjorde hoppandet fram och tillbaka i tiden att texten kändes extra ogripbar. De tre delarna har alla samma ramberättelse. Fem vänner har träffats på en båt vid Themsens mynning, med Londons silhuett skönjbar. Vännerna är en bolagsdirektör, en bokhållare, en advokat, en obestämd Jag-berättare och så Marlow, som är den ende riktige sjömannen, utan att riktigt se ut som en tvättäkta sjöman. Bolagsdirektören är den som ger trygghet genom sitt Lots-utseende. Kom att tänka på att dessa män, dessa yrkeskategorier, ger bilden av det företag som själva imperialismen byggde på. Den ytligt förtroendeingivande, handeln, pengarna, och så lagvrängarna som får till det efter eget ändamål. Jagberättaren är en okritisk beundrare av allt det stortartat brittiska, deras storartade utbredande av 'civilisationen'.

Bara Marlow avviker. Och han tar över ordet efter bara några sidor och behålla det sedan i stort sett hela tiden. Han sitter som en Buddha, blundar som om han mediterar. Och begrundar lidandet, försöker betrakta det objektivt, men det går inte alltid.

Han berättar att hade rest i asiatiska farvatten under sex år innan historien i Mörkrets hjärta, och där fått insikter om civilisation, så pass att när han återvände till sina vänner i London, ville han 'civilisera' dem. Här ser vi alltså en motsättning. Marlow tycker inte att London är den mest civiliserade och mest fantastiska staden. Den saknar något andligt balanserat som han fann i Asien. Den synvinkel vi får här är denna flyktiga doft av Asien, en imperialistisk europeisk ångvält och så den mystiska afrikanska urskogen, den natur som de betraktade som ett vilt vidunder, till skillnad från Europeisk natur, som nu var så välkammat civiliserat, välordnad för att skänka oss mat och inte mycket mer. Urskogen i Kongo var ett vidunder, ett monster, som svalde hela expeditioner med människor och djur som aldrig mer återfanns.

Marlow försöker tänka sig Europa lika vild, i en avlägsen urtid, som när Romarna kom och försökte utforska Themsen. Denna vilda respektive fjättrade natur hänför sig också till människornas inre psyke. Marlow uppfattar de svarta afrikanerna som 'fria', till skillnad från de s.k. civiliserade Europeerna. De vitas fernissa försvinner dock mycket snabbt i den heta fuktiga regnskogen.