Lyrikanalys

Som övningsanalyser fick vi arbeta med Bellman: Fredmans epistel nr 7. Och Stagnelius: Vän! i förödelsens stund. Lyriken är det jag känt mig mest osäker inför. Men det visade sig väcka enorm entusiasm i mig.
En del Bellman-melodier har ju klingat i huvudet genom åren. Texterna har jag dock haft lite svårare för. I brist på annat började jag läsa in mig på Bellmans tid i Litteraturhistorien. Det blev öppningen för mig. Bellman är den mest typiske Rokoko-diktaren vi har. Upplysningen hade medfört en allt starkare ateistisk hållning. Skeptisismen ledde till att man ville ta lätt på livet, ironisera över inte minst religionen och erotisk prydhet.
Epistel nr 7 visade sig vara en ironisk visa, 'låtsas' vara sorgesång vid Ullas dödsbädd, men eg. handlar det om 'den lilla döden', orgasmen. Den är också ett exempel på hur man blandar 'höga' stilarter, dvs jämför Ulla med gudinnor, med vanligt folk 'prostituerade Ulla', på detta sätt drar man både ner det höga och höjer upp det låga. En revolutionär inställning helt enkelt. Mycket intressant.
Dessutom agerade Bellman själv sina visor och hans minspel och rörelser (just i denna visa är det violoncellens kvinnliga former som kan utnyttjas maximalt) som avslöjar den sanna innebörden, skild från den högstämda texten.

Sedan till Stagnelius, generationen efter, romantiker, enstöring, allt annat än gladlynt. Studerad i sin ensamhet, översättningar av antika texter gjorde honom mycket säker på sina favorit-versmått, som var elegiskt distikon och sonetter. Tacksam att få veta detta, eftersom jag själv saknar mycket när det gäller versmått. Nu kunde jag utröna att Vän! i förödelsens stund är just ett sådant elegiskt distikon, ett märkligt mellanting mellan stikiskt (utan strofindelning) och strofiskt versmått. Snaraste är det en rad två-radingar, hexameter + pentameter, så att pentametern innehåller en paus i mitten, som betonar ett ord. Och utifrån dessa betonade ord beslöt jag leta efter meningen i dikten. Det var spännanden. Där satt jag och räkande och räknade, och plötsligt insåg jag att Stagnelius hade brutit regeln - efter en inledning där ett sorts världens undergång målats fram i dramatiska bilder, sex rader med avgrundsdjup, famla, skugggestalter, sucka, nackomtöcknad själ, skräck, - kommer ett oregelmässigt pentameter med paus. Faktiskt utmärkt med tankesträck. '"Säg, hvem räddar dig då? - Hvem är den räddande ängel " Detta är alltså rad sju av diktens 16 rader. Här uppstår en paus. Vi kan dra efter andan och tänka efter. Vi får pusta. Både rad 8 och 9 lunkar fram i lugn svalkande hexameter (ordning, skönhet, bygger upp). Innan pauserna kommer igång igen och betonar tänder flamman, liv, kraft, mor.

Det var med stor entusiasm denna insikt gick upp för mig. Analyskursen inpräntar i oss att analysen inte är målet, utan den slutliga tolkningen. Versmått och andra analysredskap ska bara tas upp ifall det hjälper en att tolka dikten. Och det gör det verkligen här.

Dessutom innebar slutraden ännu en viktig insikt. Inte bara för att det är slående paradoxer. Den har också fått bilda namn åt två av Lars Noréns mycket uppmärksammade pjäser 1982 och 1983:

"Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud."