Den namnlösa - Elin Wägner (1922)

För att hitta böcker av Elin Wägner krävs det närmast att man dammsuger antikvariat. Jag hade turen att hitta Den namnlösa från 1922 den vägen. Dessutom innehöll den illustrationer i färg - som hjälpte till att skapa stämningen i romanen - som dessutom var ett vackert privatinbundet band. Boken har en jag-berättare, vilket känns ovanligt för Wägner. Däremot tilldrar sig historien nästan helt i en småländsk prästgård. Och här finns för mig roande samband med Åsa-Hanna. Hennes grav, barn och barnbarn, finns med även här. Vi befinner oss alltså i samma prästgård som på hennes tid, men två generationer senare. Vi möter dottersonen till prästen Mossbäck som vigde Åsa-Hanna. Nu är det han som är andligt dogmatisk präst i samma by. När en av Åsa-Hannas döttrar lider i sitt äktenskap har han ingen tröst att ge. Skilsmässa ser han inte som en möjlighet, människan skall lära sig att fördra med sina olyckor.
Ida däremot hade flyttat till Stockholm och blivit 'fin dam'. Hennes familj är alltså fortfarande kluven mellan landsbygdens andliga grepp och den moderna tidens stadsmässiga pengaekonomi.
Men det är inte det boken handlar om.

Den namnlösa är 'skökan' som tar madonnans gestalt. Uppfostrad bland militärer (far, bror, regementen) är hon okunnig om livets realiteter, mer än att hon ska charma männen och därigenom vinna äktenskap. I stället blir hon slutligen våldtagen och skuldbelägger efter detta sig själv, hatar sig själv och sin kropp, skänker bort kroppen till vem som vill, för att straffa sig själv. Det är förhistorien. När romanen börjar lider hon svårt av en sjukdom som inte är namngiven, men underförstått måste vara syfilis. En obotlig sjukdom 1922. Bot via penicillin kom först 1943. Tidigare hade man endast försökt bromsa sjukdomen med kvicksilver, och sedan 1910 även med arsenik. Hon heter Eva och symboliserar i mycket kvinnan och hennes belägenhet i den militariserade värld, som nyss genomlidit första världskriget.

Jag-berättaren liknar på olika sätt Fredrika Bremers Beata Hvardagslag, som återvänder hem till familjen för att bli hushållerska. Hon har varit i England under 14 år, där hon arbetat som sjukgymnast, men även tjänstgjort på militärsjukhus och tagit hand om krigsoffer. Eftersom hon varit borta så länge från prästgården, där hon växte upp, och från sin bror, kan hon se på hemmet med nya förundrade ögon, upptäcka läget tillsammans med oss läsare.

Karaktärerna kan indelas i dem som tror på en andlig verklighet och de som tror mer på vetenskapen, och så Jag-berättaren som vacklar emellan. I kursuppdraget ingick att titta på hur moderskapet gestaltas och även hur olika män i berättelsen speglar kvinnors underlägsna position (det senare även i jämförelse med Åsa-Hanna). Det är aldrig så hos Elin Wägner att alla kvinnor är underlägsna och alla män överlägsna. Män blir också nertryckta, vilket förhoppningsvis kan öppna ögonen för det negativa i alla typer av förtryck.

Moderskapet speglas i en rad olika kvinnoöden och deras önskan att ta hand om, om inte egna barn, så åtminstone om någon annan människa som behöver stöd. Symboliserat av den bibliske Barmhärtige samariten, men också av Madonnan. Men allt är problematiserat och alls inte enkelt och entydigt. Jag-berättaren tillhör de som förtvivlat letar efter en mening i livet. Hon tar med sig den dödssjuka Eva från tåget på väg hem. Men inte ens hon behöver eg. hennes hjälp, hon vill bara dö i lugn och ro.

Jag fastnade lite i uppgiften och blev därför desto mer imponerad av en kurskamrat, som visserligen läst boken fler gånger än jag, men ändock. Hon hade vänt på frågan och tolkat om hela historien som ett Epitaf, en gravskrift. Jag riktigt ryste vid hennes beskrivning i korthet över romanens story. Där framstår prästgården som en gravkammare. Historien tilldrar sig under det mörka vinterhalvåret. Alla kvinnor i huset är av olika anledningar ofruktsamma. Prästfrun har tidigare fått ett dödfött barn, och sedan dess har prästen hållit på skilda sovrum. Han har dock en vuxen son från ett tidigare äktenskap, som har studerat till läkare (alltså vetenskapligt sin faders motsats) men har fått avbryta sina studier pga psykisk sjukdom, en personlighetsklyvning han ådragit sig gm svåra upplevelser på sjukhuspraktik i det av första världskriget förödda Tyskland.

Ni hör, ingen enkel story. Och detta är bara en liten del av helheten. Den tänker jag inte dra. Dock råder fruktsamhet utanför prästgården, det finns enkla familjer med många barn. Jag-berättaren Rakel kom hem sjuk av fetma, men tillfrisknar 'av allt spring'. Eva som hade förlorat allt tro och hopp om livet, och tänkt att ingen med ett så meningslöst liv som hon har något att komma med inför Gud - hon har dock rent andliga upplevelse mot slutet av livet, där hon inser att hon inte behöver känna skuld, att hon har 'fått syndaförlåtelse' alldeles utan att kämpa eller bikta sig för prästen. Hon bara 'vet'. Hon känner plötsligt den odödliga själen.

Och så gör även Rakel. Det finns trots allt ett hopp. Hon kommer fram till tron att hur än många gånger man river ner livet omkring sig, så byggs det upp igen, meningen återskapas. Dock försinkar man hela processen om man envisas med att fly och riva ner hela tiden. Därför tänker hon själv sluta att fly. Det är någon sorts försoning som sker här. Det blir en sorts blandning med prästens syn och Rakels egen. Hon vägrar att ta till sig den tröstlösa 'plikten'. Rakel menar att om Gud vill leda henne någonstans i livet, då kommer han också att inplantera 'lusten' i hennes, lusten att genomföra en 'plikt'. Annars får det vara. Hennes brorson Georg hamnar dock i en mellanposition och menar att, har man en gång satt igång något av 'lust' då får man nog trots allt fullfölja det, även om lusten sinat.

Här har vi det typiska med Wägner. Hon lägger aldrig fram Sanningen, Lösningen. Hon lägger fram skilda åsikter. Prästens pliktlära, Rakels lustlära och Georgs mellanting. Och se bara hur svårt det är att komma fram till vad som är mest rätt!