Familjens projektledare?

Ah, nu har jag smugit emellan med annat igen ... hahaha, och riktigt nöjsamt har det varit. Det är bussresorna till och från jobbet som är anledningen. Jag har alldeles för fullt upp för att nöjesläsa, men på bussen kan jag bara inte koncentrera mig på allvaret i kurslitteraturen.

Så jag grep en pocket som låg och väntade. Gunilla Bergensten beskriver när hon som "Familjens projektledare säger upp sig" (2008). Igenkänningsfaktorn är enormt hög. Först undrar jag väl lite, hur hysteriskt får man vara, alla krav för att få familjelogistiken att gå ihop. Själv har jag för åtskilliga år sedan tvingats sänka kravet. I mitt fall var det debuten av en kronisk sjukdom som fick mig att gå i sank, att börja negligera smulor under bordet, dammråttor, sluta serva ...

Trodde jag. Men det är väl en sanning med modifikation. En avvikelse av betydelse är naturligtvis att min sambo inte är far till mitt barn. Han kom in i bilden tio år senare, det gör både att min dotter nu är gammal nog att ta hand om sig själv, och att triangeln hemma är lite annorlunda. För uppenbart är det förekomsten av små barn som är den största orsaken till familje-logistik-problem.

Å andra sidan har ju män en enorm förmåga att visa sig hjälplösa, vare sig det är via uppfostran eller ren lathet, som gör att man undrar om de aldrig blir äldre än 5 år? Boken är naturligtvis full av schabloner, och allt är naturligtvis inte lika hos oss som hos författaren. Men helhetsbilden stämmer.

Några slutledningar är underbara. T ex apropå påståendet att mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig åt genom att kvinnor skulle ha fler kopplingar mellan hjärnhalvorna. Vilket skulle förklara att män gärna fördjupar sig i en sak i taget, medan kvinnor kan processa många saker samtidigt och få bättre överblick. Biologin har gjort oss kvinnor till 'Help desk för familjelivet', skriver hon. Och fortsätter ironiskt att det "verkar oerthört vettigt att denna naturens lilla egenhet används framför allt till att sköta familjens logistik. Inte för att t ex leda ett företag eller styra upp ett land."

Hahaha. Visst är det lustigt hur man kan använda ett argument i en riktning utan att tänka på hur ologiskt det är i en annan riktning.

Dessutom, "om kvinnans hjärna är gjord för att vara familjens projektledare, om det är förutbestämt sedan urminnes tider, då är jag inte kvinna", skriver Bergensten. Visst kan man skratta. Men sanning är att det var min alldeles uppriktiga upplevelse redan när jag var barn. Och ännu mer som tonåring och ung vuxen. Jag kände aldrig igen mig i föreställninarna om hur en kvinna skulle vara. Så jag var länge övertygad om att jag var man i en kvinnas kropp. Många män har skrattat åt mig, eftersom de sser mitt kvinnlig yttre. Gunilla Bergensten har döpt det till SMIK - Syndrom Man I Kvinnokropp.

Nu kan vi komma ut ur garderoben och erkänna: Jag är Man. Vi är män. (hahahah)
Konsekvensen är ännu mer underbar. Eftersom vi är män, kommer ingen längre att förvänta sig att vi ska klara av allt vi hittills tvingasts klara av. Alla kommer att beundra oss för minsta lilla vi åstadkommer. SMIK kan klassas som funktionshinder, som berättigar till personlig assistent, så vi stackare kan fungera som riktiga kvinnor. Yes! Yes! Yes!
Frågan är ju varför män går med på att klassificera sig själva som fullständigt ohjälpligt oförmögna att klara av vad som ingår i ett vardagsliv? Det är ju trots allt en sorts idiotstämpel. Tja, de saknar motivation. Kvinnor äger medkänsla och kommer därför att hjälpa den stackars hjälplöse så småningom.

Bergensten själv börjar ge upp. Hon vet att hon är tändstiftet som måste initiera sin man. Han är trots allt betydligt mer aktiv och närvarande än vad hennes far var. Det viktiga nu är att INTE uppfostra våra flickor till att bli Duktiga. De ska tillåtas vara precis lika lata som pojkarna. Det är enda sättet att minska deras tjänstvillighet. Den medkänsla och tjänstvillighet som gör alla män så hopplöst handikappade...