Mr Foe - J M Coetzee (1986)

Detta är andra gången jag läser Coetzees Robinsoniad-variant. Och det har tagit tid, för jag tycker inte mer om den denna gång än den första. Så varför plågar jag mig? Jag var väl osäker på om jag hade fattat allt förra gången ...

Det olidliga är huvudpersonen. En vansinnigt pratsam person som hela tiden säger att hon saknar förmåga att skriva, och därför ber Mr Foe att skriva ner hennes livs äventyr när hon led skeppsbrott på den ö, där redan Kruse och slaven Fredag befann sig och sysslade med fullständigt meningslösa sysslor, som att bygga odlingsterrasser, trots att de saknar alla slags utsäde. Värst är pladdret, att jag inte känner att huvudpersonen Susan reagerar som en kvinna skulle reagera. Jag kan inte identifiera mig. Alldeles för mycket manligt tillkortakommande, en man som inte kan identifiera sig med kvinnligt liv...

Inget av vad Defoe skrev finns kvar. Vilket kanske är tur. Så då är det eg. inte en Robinsoniad-bok. Det är metalitteratur, en bok om att skriva, om fantasi och verklighet, om berättandets mening eller inte. Men så tröstlöst formulerat, att jag inte står ut.

Inte förrän jag når fram till de sista fem sidorna, de sidor som gör att boken står kvar i bokhyllan. De sidorna levde kvar och sa, 'läs om mig och se om du får ut mer av mig.' Men det fick jag alltså inte. De sista fem sidorna slipper vi äntligen Susan Barton som berättare. Men sidorna är fortfarande i det närmaste obegripliga. Men här skapas äntligen bilder, det är inte bara en mängd tomma pladderord av en falsk musa. Det är bilder. Fantasieggande. Mångtydiga. Varför kunde inte hela boken få vara sån?

Just nu läser jag dagligen Kerstin Ekmans bildmättade texter. De är en lisa för själen hur än allvarliga frågor som ställs och hur än grym verklighet som står fram. Jämförelsen med Coetzee är så enorm att om inte Kerstin får Nobelpriset så är Akademien helt värdelös. Visst, fler svenskar ska väl inte få priset. Men hon sitter ju faktiskt inte i Akademien själv längre, inte sedan Salman Rushdie-krisen 1989. Men ingen vore mer värd den positionen än Kerstin Ekman. Men hon har väl viktigare saker för sig.

Tillbaka till Mr Foe - är detta en typisk 1980-talsroman?  1980-talets som postmodernismens inledning, och alltmer frenetisk strävan bort från det socialrealistiska. Passar Coetzee in där? En postkolonial kommentar är det utan tvekan ...