Låt den rätte komma in - J Ajvide Lindqvist (2004)

Jo, jag har ju faktiskt läst en modern roman till... och sett filmen ... men vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta den erfarenheten.

Vampyrhistorier är inte min stil. Jag äcklas av att se blod (andra människors). En hypotes kanske kan förkalra det: att jag som liten såg blod spruta ur min mors spruckna åderbrock. Jag minns det som våldsam fontän-sprut på semesterpromenad. Det kan ha satt spår.

Lite teori om vampyrer känner jag äntå trill. T ex att Lord Byrons livläkare Polidori skrev en novell, The Vampyre, som inspirerade 1800-talets vampyrroman, och var samtida och vän med Mary Shelley när hon inledde sin Frankenstein. (Polidori nämns ju faktiskt 1817 i Jonathan Strange... av S.Clarke, som jag nyss läst)

Jag såg filmen Låt den rätte komma in först. Bildstilistiskt högtstående. Även om jag har min tendens att 'ducka' inför blodet. Visst, filmen har en 'renare' storyline än boken. Det blir ju så. En film kan inte få med allt i en så lång och mångfacetterad text, utan måste välja. Filmen har lagt focus mycket på mobbning. Den ovanligt kalla höstvinterkylan understryker kylan i förorten Blackeberg.

Till skillnad från 'Svinalängorna' i Ystad, vars riktiga namn ironiskt nog var Fridhem (!), är Blackeberg en storstadsförort, men byggd redan på 1950-talet vilket gör att den nu hösten 1981 är lite sjaskigt nergången. Alkoholismen är inte lika framträdande på film. I boken tycks inte någon av de vuxna klara sig utan alkohol. Filmen visar på hur lägenheter och glasrutor blir som barrikader mellan människor, som främst håller sig inom sina egna skokartonger. Isoleringen som gör att man mest sneglar på andra med misstänksamhet, genom kalla glasrutor. Ajvide Lindqvist har mycket medvetet förankrat sin roman vad gäller plats och tid, hösten 1981, med rysk U-båten som går på grund, rysskräcken, Tranebergsbron som försämras i samma takt som förorterna, musik etc.

Ändå blir vampyrhistorien inte begriplig för mig i bildform. Varför? Varför vill man skriva om människor som lever på blod? Så jag läste boken och fick en betydligt fylligare bild. Hur än mycket jag älskar bild och film, så är jag bokmänniska finner mer undermeningar bakom text än bakom bilder. Desstuom råkade jag samtidigt läsa arkeologen Francis Pryors bok Seahenge om religiösa monument från stenålder och bronsålder i England. Trots allt har liv och död under större delen av människans historia varit integrerade delar av varandra. Och mycket av ceremonier forntida människor höll på med, handlade om att hjälpa den döde att utan problem ta sig över till nästa liv. Man var rädd för att onda krafter från den 'andra' sidan skulle passa på att slinka tillbaka hit och ställa till olycka i denna sidas vardag. Samtidigt som man i omsorg om sin döda släkting ville hjälpa denne över till andra sidan. Det värsta som kunde hända en död var att den tvingades leva i ett mellanting mellan liv och död. Inte fick slå sig till ro varken på denna eller den andra sidan.

Där befinner sig också vampyren. Varken död eller levande tvingas vampyren till vad människor alltid fruktat, att hamna mitt emellan, vara varken eller. Är det en symbol för förortslivetes instängdhet i skokartonger? Om mobbning är den enda kontakten mellan ungdomar så befinner de sig också i ett intetsägande mellanrum. Varken inbjudna eller helt utanför.

Inte heller vampyren Eli kan 'bli vän' med Oscar. Ändå blir de vänner. Han bjuder in henne. Att hon väntar på att bli inbjuden är ett märkligt moraliskt drag hos denne 'mördare'. Den enda 'verkliga' vänskapen tycks här vara den mellan de som inte får vara vänner. Vilket kan vara en Romeo och Julia historia, eller något djupare. Romanen bygger en komplex spiral av händelser, och trots att den är mer blodigt våldsam än filmen, så stöter inte texten bort mig så som blodiga bilder kan göra. Jag hinner fundera. Men har ännu ingen 'lösning' på vad romanen egentligen handlar om. Den är så mångfacetterad att var och en kan välja sin egen tolkning.

Låt den rätte komma in är för mig en postmodernistisk blanding. En populärlitterär skräckroman, kombinerad med kriminalromanens mordgåtor, även om ingen deckare löser den, så får vi läsare fördjupad inblick i vad som händer. Samtidigt som författaren stoppar in litterära citat alltifrån Shakespeare till populärmusik av t ex Morrissey (varifrån faktiskt titeln kommer), vilket ökar på min känsla att här finns ganska djupa litterära ambitioner. Detta är alltså en roman som kan läsas på olika plan, och därför kan läsas om.