Samfundets stötter - Henrik Ibsen (1877)

Tar en munsbit Ibsen då och då i Östergrens utmärkta svenska översättning. Titeln Samhällets stöttor  skapar av någon anledning större motstånd i min mun på svenska än på norska.

Ibsens första 'helt' realistiska samtidsdrama, två år före Ett dockhem. En granskningen av tidens borgerliga elit, där särskilt männen tagit sig upp via en etisk och ekonomisk dubbelmoral, där de framstår som samhällets stöttor med en fasad av oförvitlig respektabilitet, som dock visar sig pålad i ett träsk av svek och skumraskaffärer. Den finala slutledningen blir att männen vore ingenting utan sina kvinnors stöd. Huvudpersonen Konsul Bernick säger: "slut er bara tätt omkring mig, ni trofasta, sanningskära kvinnor [...] det är ni kvinnor som är samhällets stöttor." Men fröken Hessel får slutrepliken: "Nej du; sanningens och frihetens anda - det är samhällets stöttor."

Kontentan blir att kvinnor representerar sanningen som befriar. I alla fall några av dem, som fröken Lona och Marta. Undermeningen blir att så länge kvinnor slipper gå i männen ledband, och kan göra sin egen stämma hörd, då kommer samhället att blir sannare och friare. Men männen måste erkänna att de inte klarar sig helt utan kvinnor.

Det är alltid roligt att läsa Ibsen för att dialogen flödar så lätt och naturligt. Det krävs ingen iscensättning för att man ska hänga med. Utom möjligen slutscenen, som bör myllra av folk som talar i mun på varann, försoningsfesten som skulle sluta med fanfarer, men istället tappar luft i eftertakens kranka blekhet.

Dramaturgiskt följer Ibsen den antika tragedin, där allt svek redan har skett - i denna pjäs för 15 år sedan - och vad vi får bevittna är nuet då alla konsekvenser avslöjas, när allt fullföljs, då alla knutar skall lösas. Men här blir det inte längre en tragedi, alla förväntar sig en samhällsomstörtande tragedi om alla lögner avslöjas - men så blir det inte. Det blev inga fanfarer, men trots allt segrade sanningen och därmed renas huvudpersonerna, även om festdeltagarna känner sig lurade på sin fest. Även jag som läsare kan då känna mig lite lurad, som om aktionfilmen inte får sin väntade avslutande biljakt.

PS. Intressant tidsbild är den negativa synen på 'amerikaner', värsta avskummet tycks i alla fall europas borgerliga elit anse. Och tvehågsenheten inför maskiner. Maskiner kan göra folk arbetslösa, men värst är naturligtvis att inte utbilda de som ska använda maskinerna, utan låta den ekonomiska vinningen styra allt.