Smärtgränsen - K Arne Blom (1978)

I helgen förströdde jag mig genom att ta en i högen av ärvda böcker. Det blev en något ovanlig polisdeckare från 1978. K Arne Blom debuterade 1971 i kölvattnet på Sjöwall-Wahlöö, och fortsatte att skriva en lång rad deckare fram till till millennieskiftet. Genren innebär ju att vi får följa en rad polisers arbete och privatliv, inga mästerdetektiver. Smärtgränsen inleds dock med att en rad privatpersoner börjar oroa sig över att en medmänniska 'kanske' försvunnit, dvs ingen känner mannen men han har promenerat exakt samma väg exakt samma klockslag under nästan sex års tid, och har nu plötsligt försvunnit. Alltså alldeles för vaga indicier för att vara ett fall för polisen. Även som läsare sitter jag ju där och förvånas över detta improviserade 'medborgargarde' som inte tar det som en naturlig sak att vanor inte är odödliga ...

Men visst vill man veta hur det går. Framför allt väcker denna deckare 1970-talsminnen. Folk var uppbragda över det nya 'kalla' samhället, där folk kunde dö ensamma, isolerade i sina små lägenhetskuber. En person som inte längre tar sin vanliga promenad blev genast ett oroande tecken på att 'något inte stod rätt till', och då borde omgivningen reagera. Och gör det här, när de inte kan få liv i polisen ...

1970-talet känns mjukare även brottsmässigt. Även om någon galning dödar hundar och katter, så sker i övrigt inga blodiga mord. Hotbilder finns, men egentligen trippar livet på ganska lugnt i deras småstad, även om poliser aldrig kan garanteras ledighet under helger när 'vanliga människor' är lediga och därmed en rad kriser krockar med önskan om julefrid.

Men yttervärlden finns där, oroande realistisk, och påminner om vad som var huvudnyheter i mitten på 1970-talet. Cypernkrisen, kriget i Angola och kanske mest av allt Baader-Meinhof-terrorismen ...