"såsom ett erkännande av hans betydelse som målsmannen för ett nytt skede i vår vitterhet"
Så motiverade Svenska Akademien att Verner von Heidenstam (1859-1940) tilldelades nobelpriset 1916. Att det blev ännu en svensk pristagare, bara sju år efter Selma Lagerlöf, kan ha berott på att första världskriget pågick för fullt och ledde till navelskådning. Heidenstam var visserligen mycket omhuldad i Sverige kring sekelskiftet 1900. Redan hans debut, diktsamlingen Vallfart och vandringsår, (1888), gjorde enorm succé. Debutanten blev sin tids omsvärmade pop-idol.
Under min påbörjade, någorlunda kronologiska resa genom nobelpristagarlitteratur, råkade jag ut för en tvärnit redan vid Heidenstam. Vi nosade på hans dikter under gymnasiets litteraturkurs, men i övrigt läses han knappt idag. Vågorna har gått höga för och emot. Vari består motståndet?
Jag rekommenderar Per I Gedins biografi Verner von Heidenstam : ett liv (2006) för att få inblick i Heidenstam, såväl som författare som person. Kapitlet om den komplicerade relationen mellan Strindberg och Heidenstam väcker insikter. Båda vistades ute i Europa under 1880-talet, flydde Sverige av olika skäl. Båda ville bryta de svenska borgerliga normerna, kände sig befryndade och upplevde sina diskussioner som inspirerande. Men litterärt var de ändå motsatser.
Strindberg vars Röda rummet 1879 förnyade svensk litteratur och inledde 1880-talets samhällskritiska våg, följt av 1882 års 'bomb', den än mer kritiska Det Nya Riket, får redan vid Heidenstams debut 1888 uppleva sig förlegad. Den unge debutanten har redan kommit med något helt nytt, en egen Renässans, till såväl form som tematik, som genast förför publiken med sin fria livsglädje, med verser i både fri och bunden form, liksom inslag av prosadikt.
Strindberg och Heidenstam personifierar här för mig de två ytterligheter litteraturen ständigt pendlar mellan - den socialrealistiska synen på människan som ett kollektivt offer för miljö och omständigheter i kampen för överlevnaden vs. den ständiga motrörelse som vill visa på livets skönhet och återinstallera individens fantasi och drömmar. Mellan Strindberg och Heidenstam råder också motsättningen mellan prosa och poesi, vilket jag tror är en spegling av deras skilda sociala ursprung och skolgång.
Trots att deras diskussioner varit berikande, undvek den ännu outgivna unge Heidenstam att visa sina diktalster för vännen Strindberg. Verner måste ha känt på sig att de inte rimmade med Augusts ideal. Inte desto mindre gick Heidenstam sin egen väg, och blev redan vid första försöket utgiven och samstämmigt hyllad. Utom då av Strindberg, mästare på dramatik och prosa, som inte kunde förlika sig med den nya 'idealiserande' stilen inom poesin. I Strindbergs omgivning, tidningarnas liberala skriftställare, var prosan den nya tidens språkrör, de som befriat sig från förkonstlade verser mer upptagna med att räkna stavelser och tvinga fram rim, än att söka upp modiga ämnen. Att kalla verser för barnkammarlek, blev då ett sätt att försvara sig mot de kunskaper i verslära man saknade.
Heidenstam såg sig tvärtom som poet, och vers den litteratur som var värdig en man, medan den 'bildade' samtiden förknippade prosa med populärlitteratur av kvinnliga brödskrivare, läst av kreti och pleti. Hur än ordblind Heidenstam anses ha varit, måste han ha fått sin poetiska taktkänsla via modersmjölken, uppvuxen med aristokratiska vanor och privatlärare, antagligen med höglösning av dikt även till vardags.
Redan som tonåring fick Heidenstam resa i Sydeuropa och Orienten för att kurera sin tuberkulos. Han gifte sig redan 1880, 21 år ung, mot faderns vilja och kom att bo huvudsakligen i Schweiz, fram till faderns död 1887. Alltså hade han ingen närmare kontakt med svensk 80-talsradikalism. Och på kontinenten var naturalismen redan en genre på nedgång. Verner inspirerades av nyare strömningar.
Jag har svårt att ta till mig dessa långa känslosamt måleriska dikter i Heidenstams första diktsamling, Vallfart och vandringsår, som det samtida litterära etablissemanget föll för då. De uppskattade väl både att hans stil återgick till något mer 'litterärt', skilt från vardagens tidningsprosa, parallellt med att formen förnyats, befriats - tillät prosapartier och fri dikt utan rim. Jag faller inte för dessa dikter, för mig är stilen alltför förgången och känns inte allmängiltiga nog för att jag ska kunna relatera till dem. Alltså kan jag sympatisera med Strindberg. Visst känner jag rytmen och farten och fläkten. Men vad säger texten?
Styrbjörn Järnegard lär dock ha skrivit en avhandling 2009 som funnit en röd tråd i diktsamlingen, en pilgrims resa, vilket skapar logik för den initierade. Jag älskar att dansa i takt, men för berättande texter föredrar jag, likt Strindberg, prosa.
1960 samlades en rad noveller av nobelpristagare i en svensk antologi. Då hade Heidenstam ännu en plats där, deltog med novellen Bruksherrn. En nog så romantisk bild av en patriark från flydda dar, "lika stolt över sin ställning som dess plikter." Den går att läsa symboliskt, om adelns uppluckring. Bruksherrn har inga pengar kvar, bara sitt anrika namn, för riket hans har blivit republik och aktiebolag, och patriarken själv en marionett. Hela hans liv hade baserats på en övernaturlig gåta om en kappsäck. Ättemyten, kan tänka. Men som nu visat sig ha rent naturlig förklaring. Det övernaturliga har gått upp i rök. Men han har livsvisdom nog att acceptera läget. Ändå finns det undersåtar av den gamla stammen som inte slutar vörda Bruksherrn ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar