Har läst tre Maigret historier till, för att det är så trevlig franska i dem. Lätt att hänga med även om man är lite ringrostig. Simenon skrev närmast kopiöst mycket, även om de enskilda texterna inte är så långa. Kanske är det därför han verkar avsluta varje historia med datum - i Un Noêl de Maigret står det mai 1950 - och i två andra (Maigret se fache och La pipe de Maigret) står två olika datum under 1945, trots att böckerna har copyright 1947. Förlagen hann tydligen inte med ...
Även om Maigret är polis, och han delegerar uppgifter till sina underlydande, så skulle jag inte kalla det polisromaner i modern mening. Dessutom saknas samhällsperspektivet som vanligen brukar följa med i polishistorier. Polisen som skall upprätthålla ordningen, grubblar mer eller mindre över vart samhällets moral håller på att barka iväg, skulle man väl kunna säga. Att representera lagens ord men se att samhället förändras. Men jag saknar samhället i de Maigret-historier jag hittills läst, inga spår av världskrig eller andra historiska markörer.
Maigret är lika smart som Sherlock Holmes. Maigret lyckas, rökande sin kära pipa, skingra de rökridåer folk döljer sina brott bakom. Och brotten drivs, liksom hos Agatha Christie, av individers snikenhet, inga djupare orsaker än så.
En lustig detalj - av de fyra Maigret-deckare jag läst i sommar, inleds tre med att folk anar sig till att någon varit inne i deras hem medan de sov. Inget brott har begåtts, har de bara inbillat sig att någon varit där? Flyttat en aning på saker, letat, utan att finna vad de sökt. Är det en tillfällighet att jag råkat läsa just sådana intriger?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar