För några år sedan läste jag om Sara Lidmans Tjärdalen (1953). Det är en så lysande berättad historia, en närmast obegripligt välgjord debut. En storslagen tragedi bland småfolk, i den norrländska skogen.
Och nu har jag läst Hjortronlandet (1955), en luddigare historia på ytan än Tjärdalen, men ett lika underbart språk. Det luddiga är som att gå med en liten hemlig kamera, smyga bland granarna, kika in i torp efter torp, tills torparnas historia växer fram. Ett stycke bygd är huvudperson. Först är myren, naturen, tidlös, det som sker kan ha skett närsom, ända tills Claudette fyller 15 år och året plötsligt är 1939 och cyklar och elektriskt ljus träder in på scenen. Då klarnar bilden.
Ecksträsk heter orten, som väl skall utläsas X-träsk, en generalisering, som talar om människors livsvillkor, såväl i förhållande till naturen som till mänskliga omgivningen. Den tidlösa byn, där det varit möjligt - för en och annan själ som velat och kunnat - att bara se det positiva, leva 'i god tro', blir plötsligt inför moderniteten alltför skör, medveten om begränsningarna. Klasskillnaderna som dömer folk på förhand.
Smärtan när de egna sköra valmöjligheterna krossas mot omgivande murar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar