The Portrait of a Lady - Henry James (1881)

Ett mäktigt verk, 800 sidor i min upplaga (antagligen 600 sidor i standardstorlek), och med mycket hög densitet i texten. Man måste ha tid att låta sig sjunka in i texten på ett sätt som vårt liv idag sällan ger utrymme för. Jag har avnjutit ett kapital om dagen i snart två månader. För det är en njutning, bara man har tålamod.

Romanen har ytligt sett inte mycket till intrig. En ung amerikansk kvinna, Isabel, vars föräldrar inte längre finns i livet, reser till Europa med sin moster, träffar hennes familj och fler välbärgade sysslolösa amerikaner i Europa, gifter sig med en av dem, Osmond, som hon finner mest behaglig, men tvingas inse att hon blivit förd bakom ljuset, fastnat i fel omgivning, men anser sig inte kunna bryta upp, då det viktigaste är att leva konsekvenserna av sina val, hur än kärlekslöst äktenskapet är.

Språket vindlar sig fram i långa långsamma meningar, som minutiöst noggrant noterar varje skiftning i de beskrivna karaktärernas tankeliv. Noggrannheten för mina tankar till den samtida naturalismen, om än inte Zolas granskning av den sociala miljön, utan är mer Flaubertsk, rör - kanske inte 'psykologi', för Henry James förmedlar inga analyser av sina karaktärer - utan redogör bara för skeendet, varje relationer, beteende, tankarnas vindlingar och bevekelsegrunder. Berättaren finns där hela tiden och kliver emellanåt fram för att förflytta oss längs tidslinjen, eller påminna om vad han tidigare berättat, som vi nu skall komma ihåg och återkomma till, osv. Men under större delen av texten rör sig Henry James inom och mellan de olika karaktärernas tankar. Vi får veta hur alla betraktar varandra och tolkar situationerna, med olika betoningar, med eller utan tankemässiga misstolkningar - författaren själv verkar inte analysera vad som sker. Inget moralisernade, inga omdömen, inga domar. Läsaren får 'betrakta'.

Vad som tycks inledas som en uppvaktningshistoria med komplikationer då tre 'goda' friare är inblandade, inleds nästan lika förförisk som hos Jane Austen (även om humorn saknas), men glider alltmer över i de obehagskänslor som Choderlos de Laclos' roman Farliga förbindelser (1782; filmad i flera versioner) väcker hos mig, inför den ondsinta manipulationen.  När jag som ung läste The Portrait of a Lady blev jag djupt besviken över historiens negativa utveckling, där min romantiska identifikation med den frihetstörstande huvudpersonen Isabel, tvingas följa henne in i en för mig klaustrofobisk situation. Idag kan jag ta ett kliv bakåt och intressera mig för alla symboler i denna så mångbottnade historia. Henry James text är närmast en önskedröm för en närläsande litteraturvetare intresserad av att nysta i symboler. Enda problemet är att romanens längd och densitet gör det till ett jättejobb.

Att Henry James rör sig främst bland amerikaner som återvänt till Europa, öppnar upp temat om spänningen mellan den Gamla och den Nya Världen, liksom gamla och nya värden. Den naiva puritanska Isabel ställs mot det depraverade Europas sedesförfall, hur än fernissat och övermålat. Men bästa väninnan, Henrietta, likaså amerikanska, är allt annat än naiv. Hon tillhör de nya frispråkiga, yrkesarbetande kvinnorna, som inte låter sig låsas in som sköra porslinsfigurer. För romanen är en estetisk skönmålning av Isabel, ett estetiskt Porträtt, där samtliga karaktärer bara ser hennes yttre, vilket bara leder till att hon blir ett tillplattat, tvådimensionellt, inramad, instängd i den passiva kvinnans hämmande miljö. Den make hon väljer vill ha henne som sin privata porslinsfigur, utan egna åsikter och önskningar. Ett av alla de konstverk han samlat på sig. Eftersom den aktiva frispråkiga Henrietta finns med i historien, väcker Henry James tankar kring kvinnans frigörelse, den som just kring 1880 gick in i en första aktiv fas.

Mångdimensionellt skriver Henry James. Isabel blev ju faktiskt själv förförd av just den estetiska ytan hos sin blivande make Osmond. Hon gick själv frivilligt in i sitt öde, oerfaren som hon var, uppfylld av substanslösa illussioner om sig själv och livet. Hon såg Osmonds passivitet, hans medvetna val att ställa sig vid sidan av livet och karriären, som något positivt. 1880 var i Europa en brytningstid mellan den samhällstillvända Realismen (och Naturalism) och den idealiserande Symbolismen. Vilket Henry James här tycks vilja varna oss för att svälja med hull och hår. Hur än intresserad man kan vara av skönhet och ideal, så krävs det innehåll, att man har en konkret uppgift i livet, för att människan skall må bra. Osmond har visserligen sitt samlande, men även en dotter. Isabel fick ingenting.