En gång mord - Ruth Rendell (1972)

En kommissarie Wexford deckare från 1972, Murder being once done, (Sv. övers. 1978), den första Ruth Rendell jag läst och första kommissarie Wexford, trots att hon skrivit om honom ända sedan 1960-talet. Och genast kan jag sjunka tillbaka och njuta i denna engelska deckare 'som har allt'. Miljöer och karaktärer växer fram fullständigt organiskt och levande. Allt är psykologiskt trovärdigt.

Som många böcker utgivna i början av 1970-talet uppmärksammas en krock mellan den äldre generationen med hemmafruar och hushållsmässigt handikappade män, versus den yngre generationen som försöker 'befria' sig. Wexford är konvalescent efter en tids sjukdom, och utsätts för visst daltande från hustrun och andra kvinnor. De sätter honom på diet som han alls inte mår bra av. Att det talas om fleromättat fett, får mig att haja till. Det känns lite tidigt. Började inte det på 1980-talet? Och dessutom är en av karaktärerna en kläddesigner som just skapat en brudklänning till en 'högvälboren Diana' och hennes societetsbröllop. Där hajar jag till ännu mer. En tillfällighet som nästan ser ut som en tanke, alltså nästan precis tio år innan adliga Diana blev gift med prins Charles ...

Först verkar allt alltså 1950-tal, men hönsiga hemmafruar och handikappade män, för att inte tala om hämmade unga fröken Morgan, rädd för allt socialt liv. Ändå visar hon sig ha fött ett barn. Hon tillhörde en religiös orden som inte var med sin tid. Inte som den unga flicka hon ett tag förväxlas med, Lulu som inte hade något emot att dela lägenhet med en ung man hon knappt kände:
"Ni anklagar oss för att vara promiskuösa och lättsinniga, men det är ni som har smutsig fantasi [...] Nu för tiden, hur det än gick till på er tid, kan man sova i samma hus som en flicka utan att vilja ligga med henne, för vi är inte frustrerade."

Jag växte upp med de där tankegångarna på 1970-talet, unisexålder, när tjejer och killar var vänner och samsades, och hur än fritt sexet var när alla fått tillgång till preventivmedel, så hanterade vi varandra varligt, varligare än tidigare. Något jag hoppas är självklart idag, men som var nytt då. En brytningstid som är tydlig i många böcker. Ruth Rendell tar alltså upp problematiken, men skriver fortfarande om män som poliser och kvinnor och flickor fortfarande mer bundna vid hemmet, även om en del börjat bryta sig loss. Henne bok känns också helt psykologiskt förankrad i sin tid, medan P.D. James deckare från samma år, Ett opassande jobb för en kvinna, både visar upp mer fördomar, samtidigt som unga Cordelia, ca 20 år, framstår som närmast utopisk som nybliven ägare till en egen detektivbyrå, orädd ute i hetluften. P.D. James gjorde heller aldrig någon serie med Cordelia. Tiden var nog inte mogen. Den nya generationen kvinnliga deckare fick vänta till 1980-talet.  

Ruth Rendell skärskådar Wexford, den medelålders mannens kamp med sig själv och sin eget självkänsla som fått sig en törn när sjukdom och åldrande närmar sig. Wexford hade velat vara en ofelbar hjälte likt 'Lord Peter Wimsey', men är inte mer än människa. Självklart finns avundsjuka motståndare, men de visar sig bara spegla varandras brister. För först menar han att kommissarie Baker manipulerar fakta för att de ska passa med hans egen teori. Ända tills Wexford inser att han själv också dragit för snabba slutsatser, blandat ihop fakta och personer. Det är inte så lätt, även den bästa kan göra misstag, dra för snabba slutsatser. Allt löser sig dock till slut och Wexford får visa framfötterna.

Det för mig mest obegripliga är dock de meningar i kursiverad text som inleder varje kapitel. Är det citat? Men ingen källa anges. Äldre böcker kunde inledas med en beskrivning av vad som komma skall, men så rakt på sak är de inte här, även om andemeningen säkert är gemensam, så upplever jag det betydligt luddigare. Thomas Moore's Utopia är ett tema i historien, eftersom Wexford nu under sin konvalescenstid lämnat sin egen småstad, och vistas i London, besöker statyn av Moore och tänker läsa Utopia, trots att förhinder uppstår. Kan det vara citat ur Moores text? Kanske, jag har inte läst den, men allt känns inte rätt för den hypotesen heller.

I början har Wexford svårt för London, larmet och trängseln, att brorsonens polisstation är så stor och opersonlig. Kallheten, där 'ord var nödvändigt ont, inte valda med omsorg'. Men han vänjer sig. Människan är anpassningsbar.

Ruth Rendell har även skrivit under pseudonymen Barbara Vine.