1975 skrev såväl Suneson som Per Wahlöö sina sista polisdeckare, de dog samma år. Suneson tillhörde dock en tidigare generation, och hade skrivit deckare lika länge som Stieg Trenter. Men trots att Suneson förnyade och breddade deckarstilen, och trots att jag upplevde Linje Langeland från 1972 som en frisk fläkt, så får jag inte den känslan i O.P. Nilssons eget fall. Denna gång känner jag mig förflyttad tillbaka till 1950-talet. Samtidskänsla saknas nästan helt, även om spridda karaktärer kastar ut några anmärkning kring sin syn på samhället - pampvälde, polisstat, eller demokratiskt folkhem? - skåpmat från den samtida retoriken. För att inte tala om kommentaren "Det finns inget farligare än en svartsjuk kvinna", en plattityd som för mig hör hemma i 50-talet.
Men trots att texten flyter på helt utan motstånd, och boken anses tillhöra författarens bäst, så gör O.P. Nilssons personliga tragedi - hans hustru omkommer i en bilolycka på första sidan - att stämningen blir dyster och stannar där nere. Därefter är det anmärkningsvärt hur 'hushållsmässigt handikappade' alla ensamstående män är, hur de genast söker en hushållerska, för att de inte ens kan koka sitt eget kaffe. Och kvinnorna, oavsett om arbetslös socionom eller anställd polissekreterare, så tycks de hellre laga mat och städa hemma hos äldre män. Karaktärerna rör sig i ett reservat av byrådirektörer och operettstjärnor, liksom många deckare på 50-60-talen. Jag saknar vanliga människor i denna bok, 1970-talets vardag.
Upplösningen är onekligen ovanlig, genom att egentligen aldrig erbjuda någon riktig upplösning. Ord står mot ord, sanningen kan vi inte få fram genom vittnesmål, inga enkla patentlösningar serveras. Så nog ville författaren återigen försöka erbjuda något nytt, vid sidan av standardspåren.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar