Den mänskliga komedin - William Saroyan (1943)

Mot slutet kommer kärnan i hela bokens livsvisdom:
"Kärleken är odödlig och gör allting odödligt. Men hatet dör var minut." (s.212, Atlantis, tr. 1983)

Den mänskliga komedin av William Saroyan är helt underbar. Den förmedlar medkänslans livsvisdom och är därför en absolut källa till tröst om livet känns tungt. Den skrevs under andra världskriget, när många familjer miste sina söner, och har därför en reell, mörk botten. Ändå lyser livskraften igenom, på ett märkligt förklarat och självklart sätt.

Sens moral: sluta aldrig tro på livet och kärleken. En för alla och alla för en. Mänskligheten som 'ett', en enhet. Som en lärarinna säger tidigt i boken:
"Jag vill att vart och ett av mina barn ska vara sej självt [...] vart och ett en trevlig och spännande variation av alla dom andra." Och inse att "var och en av er håller på att bli verkligt mänsklig när ni trots er naturliga misstro mot varann lär er att respektera varann i alla fall." (s.61-62)

Den stora mörka världen skymtar främst genom fyra faderlösa syskons lilla värld, främst sönerna i olika åldrar, Markus 19 år som tvingas möta kriget, 14-årige Homer som nu blir 'familjens äldste man' och får arbete som telegram-bud om kvällarna, efter skolan. Och så lille Ulysses, som vandrar i den lilla staden, mikrokosmos, 'Ithaca', och som tyst storögt nyfiket tar in allt, upplever livet direkt mot huden.

Som synes, referenser till Homeros episka dikter, Där den äldre brodern åker till sitt 'Trojanska krig', medan Ulysses har sina irrfärder på hemmaplan, likt en mini-Odysseus. Och Homer som börjat arbeta, och får lära sig livets hårda realiteter genom telegramtexter, Allt är lätt och lekande utfört, men om man vill kan det fördjupa läsningen till livet som en universell resa.