The Chimes - Charles Dickens (1844)

A Christas Carol (1843) är en omistlig del av Julen, liksom den envist negative Scrooge, ytterligare förevigad av Disney i serievärldens snikne pengasamlare, (svenska: Farbror Joakim). Åt honom kan vi skratta och känna igen oss, fattigdomsrädslan som gör oss till snikna samlare. Och sedan efter en genialt genomförd dramatisk tre-aktare förlöses han ur sin rädsla och får förkroppsliga Lyckan och Överflödet, förtröstan om att allt ordnar sig bara vi vågar tro på vår inneboende godhet och medmänsklighet.  

Uppbyggnaden i fem välbalanserade kapitel, där tre kapitel fördelade på julandar - det förgångnas, nuets och en eventuell framtid - föregås av den hårda kalla bristkänslan, förkroppsligad i Marleys spöke, och avrundas med det glada slutet där den kalla bristen övergår i sin motsats, när Scrooge äntligen vågar ta till sig Julens tillförsikt med värme och överflöd.

Allt detta är välkänt. Mindre känt är att Dickens försökte upprepa konceptet kring denna Julsaga de två följande åren, men utan samma triumfatoriska mottagande hos publiken. Jag har just läst The Chimes (1844), som i fyra kapitel förlagda kring nyårsklockor, försöker lära oss att uppskatta oss själva som människor. Återigen skall vi lära oss att plocka fram vår inneboende godhet, med solidaritet, vågar tro på vår egen förmåga att skapa något bra, att se att livet kan bli bättre för varje år som går.

Denna historia är betydligt kantigare - cementerat i det kvadratiska med fyra kapitel - vilket i sin otymplighet har svårt att få mig att hänga med i svängarna. Inte förrän i slutet får jag mitt 'aha!' Varje kapitel är en 'kvart' men som tar flera år, och först i slutet får vi veta att det nog trots allt bara var en timmes mardröm. Kanske den svältandes mardröm efter en alltför glupskt svald, oväntad bjudmåltid.

Karaktärerna i historien är så mycket blekare, det går inte att upprepa Ebenezer Scrooge, han är redan fullkomlig, förevigad. Visst kritiseras den självgoda omgivningen, omyndigförklarandet av gräsrötterna i den tidens samhällshierarki. Under 1840-talet grasserade svälten. Dickens ville medvetandegöra, men allt var redan sagt i Julsagan, med sitt myller av karaktärer och symboler.

Historierna är också 'spökhistorier' på olika sätt. Jag hänger med betydligt lättare i Julsagans 'spöke' och de tre 'julandarna'. I The Chimes frammanas i stället 'goblins', vilket jag har svårare att göra mig en uppfattning om. Den långa undertiteln är "A Goblin Story of Some Bells that Rang an Old Year out and a New Year in" hjälper mig, men inte mycket. Helt klart växer det fram älv-varelser av något slag ur klockornas klang, ringandet, och dessa väcker något i människors andliga medvetenhet. Vi skall uppleva något, väckas till medvetenhet.

Det borde inte vara omöjligt, idag när vi är så inkörda på animerade filmer, fulla av mytologiska varelser. Så vad är en 'goblin'? I Harry Potter har de hand om Gringotts bank. Men Dickens goblins tycks mig betydligt mer 'ofärdiga', mindre påtagliga. De försvinner med klockklangen. Wikipedia berättar om dem som 'mischievious', någon sorts 'busfrön'? Som en gång i tiden ansågs uppfostra barn, genom att såväl straffa som belöna. Jag undrar om de kan jämföras med svenska 'tomtar', som man måste hålla sig god med för att de inte skall sätta krokben för oss? Å andra sidan känns de i Dickens historia mer som engelska miniälvor, de som finns i varje blomma och buske, naturens egna andar, hos Dickens alltså förknippade med klockklangen.

Nyårsklockor, de klingar så mycket hastigare förbi, jämfört med Julens överflöd.