Har nu åter läst den roman som cementerade Selma Lagerlöfs berömmelse, Jerusalem. Romanen utkom i två delar, "I Dalarne" till jul 1901, och "I det heliga landet" till jul 1902. Det var många år sedan jag läste böckerna första gången, men de fanns i stora drag kvar i minnet, vilket är ett bra tecken på att det är en klassiker, den lever kvar. Ändå blir en ny läsning alltid en ny upplevelse, där man kanske fokuserar på nya vinklar av läsupplevelsen.
Helhetsintrycket består, romanen behandlar tidlösa mänskliga upplevelser av andlig och psykologisk art, värda att meditera över. Samtidigt som Lagerlöfs stil är lättflytande, en uppsjö av historier sprudlar ur henne med klart språk och snabb flykt i handling och naturligt flyt i dialogen. Hon skriver 'modernt' genom att historien saknar allvetande berättare, i stället bärs historien fram av karaktärernas egna inre tankar, en inre monolog som röjer deras känslor och upplevelser. Och mängden karaktärer gör att vi får en mängd olika åsikter och känslor inför samma händelser. Därav behöver författaren inte själv välja sida, allt har sitt för och emot.
Det är en utvandrarroman, långt före Wilhelm Mobergs dito. Att den tilldrar sig bland bönder i slutet av 1800-talet kan kännas ålderdomligt, men handlade om Lagerlöfs egen samtid. Sverige var fattigt och en stor utvandrar-nation vid den tiden. Romanen bygger på en verklig händelse, om dalabönder som kände sig kallade och flyttade till Palestina och blev del av en amerikansk församling i Jerusalem. När Lagerlöf fick idén att skriva om dem, reste hon med Sophie Elkan ner till Jerusalem (och Egypten) och gjorde efterforskningar, och fick prata med de utvandrade svenskarna och fick också med sig hem från dem gåvor till släkt och vänner i socknen de lämnat.
Men det är klart att Lagerlöf också diktar fritt och bygger en väv av händelser så den passar hennes egen frågeställning, som främst gäller smärtan att mista sina rötter och sitt föräldrahem, som hon och hennes familj förlorade Mårbacka. Kanske var det temat undermedvetet, så viktigt i hennes eget liv. Lika viktigt är kallet, kreativiteten, frågan hur man skall bryta sig ur begränsningar och våga lyssna till sin egen inre intuition, och sin egen väg i livet. Oavsett om det gäller författande eller annan kreativitet. Men karaktärerna uppfylls av inre samvetsstrider, alla berättade ur olika synvinklar.
Väckelserörelser låg i tiden kring 1900, liksom teosofin och andra andliga upplevelser. Också splittringen mellan olika samfund och olika religioner låg i tiden och är relevant än idag, inte minst vad gäller oron i mellersta östern.
Det enda smolket i bägaren när jag läser, är att jag inte kan låta bli att känna tvekan inför eländet som tecknas i staden Jerusalem - torkan, sjukdomarna, alla dödsfall - att det så tydligt avspeglar den tidens koloniala syn på 'fattiga länder', som underutvecklade på grund av en sorts lokal inre 'slapphet', oföretagsamhet. Att det måste till en man av svensk bondesläkt, erkänd för sin ledarställning i socknen i Dalarna, för att väcka dem till insikt och kreativ aktivitet.
Visst, det handlar om berättelsens inre dramaturgi, emigranternas inledande vilsenhet avtecknar sig i traktens torka, sjukdomar och död, som symboler för deras svåra väg, att våga tro på sitt kall, att finna målet - enighet mellan alla folk. Församlingens regler (inspirerad av den amerikanska Mrs Gordon, som förlorat sina barn vid ett skeppsbrott) liknar först mest klosterregler, med avhållsamhet och tjänande genom oavlönat arbeta. När bonden Ingmar Ingmarson, som stannade i Dalarna, i bok 2 gör sin egen vallfart till Jerusalem för att försöka hämta hem Gudrun, den unga kvinna han övergav i bok 1, så blir det Ingmars egen kreativa lust, som sprider sig till de utvandrande, och luckrar upp de hårda reglerna, till något mer meningsfullt, som upplevs som positivt för alla.
Allt blir så mycket bättre när de i slutet börjar arbeta med de lantliga sysslor de är vana vid, och där återfinner mål och mening i sitt eget arbete, arbetet de övergav i Dalarna, som gör att de kan styra sig själva och inte bara yttre ledares förmaningar. Det magstarka var att det krävdes en dalmas, av en släkt alla sett upp till, för att ingjuta livsmod i dem. Det rörde upp smolket i mig. Där syns också grodden till Mobergs utvandrarroman. Och också myten om Sverige för 120 år sedan, företagsamheten som svenskar tog med sig. Men också lika väl kunde bruka här för att växa sig ut ur fattigdomen.
Jag läste en artikel av Agneta Pleijel, som besökt 'American Colony', och hajat till när hon insåg att det inte var ett vanligt hotell, utan den exakta platsen för Lagerlöfs utforskande resa. Minns inte ifall Pleijel var där på 1980- eller 90-talet hade, men den fanns kvar över hundra år efter grundandet. Och Pleijel noterade (hoppas jag minns rätt) att Lagerlöfs bok var förbjuden läsning där. Jag kan förstå ifall de tyckte att beskrivningen av deras arbete var för negativ. I alla fall tog det inte lång tid innan man åter tillät äktenskap. Vilket väl borde vara en förutsättning för överlevnad och tillväxt i långa loppet. Församlingens huvudtanken var att försöka ena ett folk i splittring. Och den idén är relevant än idag. Än idag behöver vi lära oss tolerans för att minska split.
Jag är inte ensam om att vara tveksam till delar av del 2. Folk älskade genast del 1, I "Dalarne", och tvingades sedan vänta i ett helt år på upplösningen, och då började den med mycket elände. När jag dessutom läser brev skrivna av Lagerlöf, inser man att hon själv ansåg att hon hade svårare att få ihop bra scenerna i Palestina i del 2, att det arbete gick trögare. Och att de kritiska rösterna inte var oväntade. Hon satte därför själv igång med att förbättra boken, vilken kom i en betydligt omarbetad upplaga 1909, och att det är denna senare upplaga av bok två som jag har läst (vilket jag först inte visste), och som är den som senare upplagor har följt.
I alla fall är alla avsnitt som utspelar sig i Dalarna (i både del 1 och 2) oerhört sköna att läsa. Dramaturgiskt fulländade, så som Lagerlöf är en mästare i. Hon var inte en religiös författare, men helt klart handlar detta sökande efter Gud, Kristus, om den inre rösten, intuitionen som människan alltid söker för att finna mening i sitt eget liv. Och i det sökandet ingår syner och andliga upplevelser, även då mer hedniskt oknytt. Alla ser och hör inte Kristus. Det kan vara lika viktigt att tro på älvor i en rosenbuske för att finna vägen till sin egen inre glädje och kreativitet. Vi ska vårda naturen, inte tro på de förkunnare som betraktar det sköna som djävulens frestelser. Ibland behöver man bryta upp för att komma bort från andras begränsningar, eller för att finna sin egen kreativitet. Även om man inte stannar på vallfartsorten, utan hittar tillbaka hem igen.
Lagerlöf var en värdig nobelpristagare för sin tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar