Alfred Jarry (1873-1907) blev inte gammal, men hann sätta spår i litteraturhistorien, en föregångare till absurdism och surrealism. Jag hade lättare att roas av Kung Ubu (1896), en pjäs som bland annat drev med Shakespeares Hamlet, uttryckt emr som Kasperteater.
Övermannen är ett absurt hopkok, men som sådant modernt för sin tid, vilket också romanens undertitel understryker. Jarry ville provocera, och ruska om sin samtid. Bokens tema är cykling och sex, vilket lär ha varit Jarrys huvudintressen. Och första meningen lyder: "Kärleksakten är en handling utan betydelse, eftersom man kan upprepa den i oändlighet." Det är André Marceuils åsikt, romanens huvudperson. Omgivningen skrattar dock åt tanken att manlig virilitet skulle vara oändlig.
I början konstateras också att människan skapade Gud, inte tvärtom. André Marceuil, är övermänsklig, såväl när han cyklar som när han utövar erotik, är han mer maskin än människa. Romanen tilldrar sig 1920, och är alltså en sorts tidig Science-Fiction, där människa och maskin tycks smälta samman, och alltså inleder den robot-romantik som blev så viktig i 1900-talets senare SF-filmer.
Störst behållning har jag av mittenavsnittet, 'Loppet på tiotusen engelska mil', där fem män på en femmannacykel, tävlar mot ett snälltåg. Det intressanta är den detaljrika beskrivningen av det mycket snabba förloppet, vilket ger en sorts filmisk ultrarapid-kvalitet av de bilder den skapar åt mig. Beskrivningen av de fem männen, fastspända på sin femmannacykel gör att ekipaget i sig liknar ett lok med de helt synkront snurrande fem hjulen, och sägs överskrida 300 km/tim. Hur snabbt gick tågen i slutet av 1800-talet?
Jarry skapade begreppet 'patafysik', som lär vara vetenskapen om enskilda undantag, tvärtemot traditionell vetenskap som vill finna generella naturlagar. Marceuil tycks vara det mest övermänskliga undantaget, både var gäller cykling och sex, människa och mekanik blir maskin och utför bedrifter som bara hör SF-genren till. Maskinmänniskan bränsle är alkohol, dödligt för vissa.
Visst finns det humor, kanske finns där fler ordlekar för den som läser boken i franskt original. Marceuils älskarinna, Ellen, väcker slutligen hans kärlek, när hon svimmat (efter 82 samlag på raken) och han tror att hon är död och gått honom förlorad för alltid. Då inser han att 'Ellen' faktiskt har samma uttal som franskans 'Hélène', alltså är hon symbol för den sköna Helena.
Ännu ett tvärt kast, från fascinationen inför maskinsamhället, till nyväckt kärlek och död, likt 'Romeo och Julia' ? Och vid Marceuils tragiska död liknas han vid en korsfäst Jesus. Absurt, javisst, men också tragiskt. Och kan visst tolkas metaforiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar