Har slutligen tagit tag i Delblancs serie om sin morfar och hans döttrar, släkthistorien där Delblanc verkligen återvänt till allvaret, livets tunga avigsidor.
Första delen, Samuels bok (1981) börjar 1897 med att bygga historien nästan rakt av efter morfaderns dagbok som hjälppräst skild från hustru och barn. Och fortsätter fram till hans död i slutet av 1900-talets första årtionde, och fortsätter sedan att följa änkan och barnen fram till 1918.
Romanens gestaltning av eländet, de fattigas skyddslöshet inför överhetens maktfullkomlighet, är ingen upplyftande läsning, om än envetet genomfört med omtagning på omtagning. Tungt att läsa, men alla dessa sega upprepningar av alltmer depressiva tankar, blir en trovärdig gestaltning av tilltagande depression hos fadern, och lite senare även äldste sonen. Båda dör. Det finns ingen räddning för den fattige ...
Mot slutet, under första världskriget som föga rör den lilla byn i Värmland, pågår trots allt rösträttsdebatten och jag anar mig till lite mera kämpatag hos Samuels unga döttrar. Maria får studera på folkhögskola. Hela familjen har varit läsbegåvade, vilket dittills varit en nackdel bland de fattiga gräsrötterna. Men nu när kvinnlig rösträtt står för dörren, kan jag bara hoppas att allt skall bli lite bättre i nästa bok.
Men ack nej, Samuels döttrar (1982) rör en stor del av 1920-talet, men allt fortsätter med än mer elände på bondelandsbygden, i såväl Värmland som i Sörmland (Hedeby). Utnyttjandet och nedvärdernadet av kvinnor, hela slavmentaliteten är mycket beklämmande. Läsningen blir mer en spark i magen. Början av boken känns också mer som en omtagning av första bokens senare del, än en fortsättning.
Precis som första boken är stilen ett malande av omtagningar. Livet som upprepning. Har alltid svårt med kvinnobilderna hos Delblanc, men i denna del står Elin och Rebecca fram, minnesvärdt gestaltade glimtar av kvinnoöden, hur än deprimerande. Och på de sista sidorna har Maria (som med tiden ska föda författaren) slutligen hamnat i Kanada, med sin aggressive make. Stämningen är sådan att jag inte direkt ser fram emot att läsa nästa del. Redan i Hedebysviten som tilldrog sig efter dessa böcker, hörde vi talas om den misshandlande 'amerikanaren'.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar