Ville läsa denna roman av Chesterton, som av många anses som hans starkaste. Fick då tag på en volym kallad "The Wit, Whimsy, and Wisdom of G K Chesterton" som innehåller tre av hans verk, som jag nu har läst allihop. Och som sammanfattning passar det utmärkt, för nog är hans texter fyllda av en blandning av 'wit och whimsy' men även en hel del vishet.
Gilbert Keith Chesterton (1874-1936) har ett klart språk som är skönt att läsa. Hans idéer är fulla av fantasi och humor, och är intressanta att läsa. Oftast är det sluten som snor ihop sig i allt snårigare absurdism, vilket kan kännas apart, men naturligtvis var ett barn av hans samtid, sekelskiftet med den allt större samhällsomvandlingen inom snart sagt varje område.
Lättviktigast av de tre böckerna i min samlingsvolym, är "The Club of Queer Trades" (1905), ett tidigt verk, som helt klart vill skoja med Mästerdetektiv-genren och hittar här en egen variant på det hela. De sex kapitlen är löst sammanfogade mysterier. Huvudperson är den 'galne' pensionerade domaren Basil Grant. Galen för att han tröttnad på att de stora bovarna alltid kommer undan, och bara de små fattiga hamnar i fängelse. Så han drog sig tillbaka, med sin udda hobby, att hitta unika affärsföretag, rörelser som är ensamma om sin näringsgren. Ex-domare Basil Grant har en bror som är detektiv. Bröderna är varandras motsatser vad gäller metod att läsa mysterier. Utalanden som "facts obscure the truth" och den stilen leder till att vi inser att detektivbrodern är alldeles för cerebral och missar vad intutionen skulle ha kunnat förmedla. Något domaren är bättre på, när han elegant vänder på sin brors slutledningar. Vad som i början verkar tyda på brott, väcker oftast skratt när sanningen avslöjas.
"The man who was Thursday" (1907) anses av många vara Chestertons starkaste verk. Det är också en sammanhållen historia, där de första kapitlen är en helt lysande inledning på ett mysterium där polis och anarkist förväxlas och tvingas byta roller. Detta är också ett barn av sin samtid, med det nya terrorhotet från anarkistiska dynamitarder. Men Chesterton lägger också in samhällskritik och konspirationsteorier, där han åter trycker på att det är inte den 'lille dynamitarden' som smäller av någon enstaka bomb i ren förtvivlan som är de farliga skurkarna. Farligast är de rika eliten som kan ta sin lyxjakt och fly till vackrare nejder när det blir hett om öronen. Förväxlingshistorien trissas upp, tills den mot slutet blir allt absurdare och lite väl rörig i mitt tycke, med ett farande fram och tillbaka, motsvarande dagens biljakter i actionfilmer. Det är det enda som drar ner betyget, som annars skulle ha varit en klar fyra.
Sist ligger ett senare verk, "The Man Who Knew Too Much" (1922). Återigen en mer löst sammanfogad samling historier, åtta mystiska mord, som får sin förklaring av Horne Fisher, återigen en variant på mästerdetektiv, men nästan samtliga förövare kommer av olika andledningar undan, åter igen samhällskritik, där de största skurkarna befinner sig inom eliten. Horne Fisher är hela tiden desillusionerad och säger att han 'vet för mycket', för att kunna anmäla och sätta fast den skyldige. Även denna historia, som fram till slutet var min favorit, får ett rörigt slut. Plötsligt sätts tiden till Första Världskrigets utbrott, och konspirationer i samhällstoppen och tyskhat, vilket gör huvudpersonen slutar som brittisk patriot, som inte längre vill kritisera de han hittills känt sig förrådd och tystad av - när han plötsligt menar att alla människor har både bra och dåliga sidor (vilket brukar vara sant) - men ändå själv blir en förövare för att rädda sitt lands och sin moders ära.
Hmm, ja slutet blev rörigt - igen. Och är naturligtvis påverkad av det nyligen utkämpade världkriget, även om de inledande historierna verka ha skrivit före kriget och fått en mer harmonisk inramning än slutet. Tja, så kan det gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar