Livets ax (1991) var en välförtjänst Augustprisvinnare för Sven Delblanc (1931-1992) Dessa minnen främst från hans barndom, är en blandning av prosapoetiska ögonblick, främst från naturen, och återhållen vrede över faderns tyranni. Och mobbing av alla slag i skola och samhälle.
Äntligen blir hela författarskapet begripligt. Till skillnad från den rena fiktionen, som ofta tycks använda upprepningar som ren utfyllnad, är här varje upprepning väl motiverad. Här berättas också om flykten in i fantasin, med kärlek och vänskap, som var fantasi men i Samuelserien fick bli verkliga karaktärer.
Men viktigast av allt är hur han hela livet brottats med sina metafysiska erfarenheter, som han vägrar att kalla metafysiska. Hans liv tilldrog sig under det svåra 1900-talet, det maximalt dualistiska, med krig och tyranni, förintelser, allt det groteska i den s.k. 'verkligheten' vs. den outsägliga friden i det uppenbarat meditativa tillstånd som infann sig som en nåd i barndomens svåra situationer.
Vissheten om all-enheten i de högre dimensionerna, gjorde att han upplevde 'livet' som så groteskt, och omöjligheten att uttrycka det outsägliga, gör att hans texter ofta förföll åt burleskt groteskeri. Det är hans livs tragedi att han inte lyckas överbrygga dualismen. Inte vågar lita på sina helt ovedersägliga andliga meditativa erfarenheter. Det som kom naturligt för barnet, förångas och förskingras med stigande ålder. I det 'groteska verkliga livet' ägnar han sig åt det burleska. I en sorts tro att den 'meditativa friden' skulle ha placerat honom bland de sinnessjuka.
Hans morfar drabbades av detta, liksom en morbror. Delblancs liv dominerades av den svart-vita dualismen. Det dualistiska tyranniets fall har bara börjat, det inleddes med Berlinmurens fall, november 1989. Första versionen av 'Livets ax' skrevs enligt efterskriften 1988, men föreföll honom då 'alltför pinsam att publicera'. Han arbetade vidare på texten 1990, kanske var hoppet på väg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar