Hmm, inte lika bra som första boken i serien om 'Sprickorna i muren' (Herr Gustafsson själv, 1972). Även om det finns mycket som jag tycker om. Så det är en stark 3:a. Här är Gustafsson ram-berättelsen, han får veta att en bekant i hemtrakten Västmanland, dött påkörd av en buss. Varpå Gustafsson vill berätta hans historia. "Det finns en historia bakom. Den handlar, kan man säga, om ett tillstånd där visserligen väldigt mycket är lögn, men inte allting. Det finns sprickor i betongen".
Matteläraren Lars Herdin, född 17 maj 1936 (alltså ett alter ego med samma födelsedag och förnamn som Gustafsson), suckar uppgivet över den nya läroplanen (Lgr69) som tar mer fasta på kollektivet av barn (lika för alla) än de enskilda begåvningarna. Han har ju en mattebegåvning i sin klass. Lars Carlsson (notera förnamnet). Hur ska han vägleda geniet, när skolan inte vill understödja det. Gratis privatlektioner? Men det leder bara till elände...
Hela boken bygger väldigt mycket på hågkomsten av dofter/lukter, som trädoften i de gamla husen, betongen i de nya, och främst av allt vått ylle, såväl av svett som av regn och smältande snö. Tidskänslan från 1969-70 är stark, det tinnerdoftande, alkoholindränkta, med oron över att Folkhemmet tycks kväva sina invånare med tjocka lager våt ylle. Alla vill bli omhändertagna. Det egna initiativet dunstar bort. Hur välja styrmedel? Åt vilket håll? Lars Herdin vill ta livet av sig. Bussen gör slutligen jobbet.
Boken brottas även med känslor av kärlekslöshet, och misstro inför kärlekens natur, precis som första boken. Här blir boken nattstånden. För Herdin avslutar sin sexuellt frigjorda relation med sin jämlika självständiga 'väninna', språklärare, och förför i stället en skolflicka. Där gick det väldigt snett, men är symptomatiskt för 1960-talets sexuella frigjordhet på mannens villkor. Flickan Claire är dessutom det unga mattegeniets flickvän (fd). Kan man röra till det för sig mer än så ... ?
Detta drar ner betyget, liksom en viss ryckig rörighet, i komposition och innehåll. Det känns som om Gustafsson hellre skrev mycket och ofta, än genomtänkt. Visserligen får jag tänka själv, vilket inte är fel, men för att få fyra stjärnor måste det vara en bok jag kan vilja läsa om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar