Heter på svenska Det susar i säven. Det är första gången jag läser denna klassiska 'barnbok för alla åldrar'. Men jag valde att läsa den på engelska, för att få originalkänslan. Och den är helt fantastiskt levande, idag som när den var ny 1908. Detta är historien om fyra vänner i form av djur - Råtta (Vattensork), Mullvad, Padda och Grävling. I grund och botten en rak historia om vänskapen mellan fyra helt olika personligheter, de stöts och blöts, men trots dina olikheter vinner alltid toleransen.
Men trots Beatrice Potters värld med Peter Rabbit och andra djur avbildade med kläder, som gjort att jag trott att detta var en invand tradition i Engelsk litteratur, mötte The Wind in the Willows motstånd och kritik i sin samtid, och fick inte alls den omedelbara genomslagskraft, som författaren hoppats.
Kenneth Grahame (1859-1932) som främst arbetade som banktjänsteman, hade gett ut några omtyckta barndomsskildringar för vuxna på 1890-talet, och tydligen var hans läsekrets 'för vuxen' för dessa djurhistorier, som tillkom när Grahame blev pappa i början av 1900-talet, och började roa sonen med historier om den skrytsamme Paddan. Historierna utvecklades sedan med den aktive rättrådigt agerande Råttan, den osäkre men bedårande hjälpsamme Mullvaden och den myndigt barske Grävlingen.
Den svenska upplagan 1990 har Ernest Shepards härliga bilder, men tyvärr inte min engelska. Tydligen tillkom de inte förrän 1930, när A A Milne hjälpte till att ge boken ett uppsving. Milne skrev ju om Nalle Puh på 1920-talet, med just Shepards nu klassiska illustrationer. Vid den här tiden ökade bokens popularitet, inte minst på grund av att Milne gjorde en teaterpjäs av den.
A A Milne skrev ett förord som finns i min upplaga, där han säger att när vi läser 'The Wind in the Willows' (Det susar i säven), ska vi inte inbilla oss att vi är smakdomare, vi kan bara döma oss själva.
"You may be worthy; I don't know. But it is you who are on trial."
Låter det hårt? Boken är på många sätt introspektiv, trots att det är en enkel historia om vänskap och tolerans, med roliga incidenter kring de olika personligheter. Och alla har vi väl olika mått av alla dessa ingredienser i vår egen personlighet. Man kan inte annat än värmas och le igenkännande.
En annan lustighet är att jag just nu läser om Norrtullsligan av Elin Wägner, debutromanen som också gavs ut 1908. Och jag påminns om att även den är en pigg och värmade historia, i den är det fyra unga kvinnor, 'kontorsslavar' med olika personlighet, men i sin egen tolerans sinsemellan, en för alla, alla för en, till skydd mot omvärlden. De lyckas dock inte vinna mot mannens sociala regler, och Peggy drar sig undan ut på landet, undan moderniteten.
Den skrytsamme Paddan som älskade fart och fläkt, bilar, motorer, men lärde sig aldrig hantera dem. Hans vänner försöker få honom att ta sitt förnuft till fånga. Kenneth Grahame hade tröttnat på bankvärlden, ville leva på sitt författande, men det var trögare än han hoppats. Han drog sig i alla fall i böckerna undan moderniteten, ut i naturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar