Tolstoj var som vi vet en gudabenådad berättare, med storverk som Anna Karenina och Krig och Fred. Man sugs in i historierna, människoöden i mängd passerar revy, och alltid lika levande gestaltat. Men han skrev även kortare texter. Nu har jag just läst en novellsamling på engelska, "The Death of Ivan Ilyich and other stories", med texter av olika längd, samlade på temat 'döden', och vill poängtera Tolstojs 'besatthet' av döden. Alla historier är skickligt gestaltade - och väcker en hel del obehag i läsandet. Novellerna spänner från krigserfarenheter 1853, fram till 1905 - det misslyckade revolutionsåret - så samhällskritiken växer fram motståndslöst.
Pengar och makt korrumperar. I titelnovellen, "The Death of Ivan Ilyich" från 1882, står om Ivan Ilyich far att han tillhörde de statstjänstemän vars karriär gör att de inte kan 'sparkas' på grund av status och trogen tjänst, "... so they end up being given wholly false and fictitious jobs to do for which they receive salaries that are anything but fictitious (...) and this enables them to live on to a ripe old age."
Till skillnad från bönder och enkelt folk, som slet för småpengar och dog i unga år. Samlingen inleds med några tidiga noveller, "The Raid" (1853), "The Woodfelling" (1855) och "Three Deaths" (1859), som utifrån Tolstojs erfarenheter av de krig som pågick i det exanderande Ryssland, kritiserar såväl den materialistiska godsägarklassen, som den naiva tron på hjältedåd, som bara leder till förtidig död. De som överlever är de som ser kriget som ett rent jobb. ett känslomässigt avtrubbande yrke. Krig och erövring som en obegriplig materiell sjukdom. "Three Deaths" är en kort betraktelse över hur tre personer av olika samhällsklass möter döden på olika sätt, med mer eller mindre acceptans.
"Polikushka" (1869) är en lång hjärtskärande historia, om en fattig alkoholiserade 'hästdoktorn' (kvacksalvare) vars arbetsgivare, en mindre vetande överklassdam inte vill att han skall sändas ut som soldat. Historien innehåller ett väldigt schackrande över vilka som ska tvingas sändas till kriget, som ständigt pågår, man vill skicka 'uslingar' att bli av med, inte familjefäder i små hushåll, men snikenhet är ett problem, pengar korrumperar, det går att köpa sig fri, men få vill ställa upp. Polikushka får chansen att göra sin matmor en tjänst, hämta hem hennes pengar. Både Polikushka själv och vi läsare får en lång och orolig färd, som slutar i elände så klart. Och det gör ont i magen.
Ivan Ilyich i titelnovellen, trodde sig leva rättfärdigt, lyckönskar sig till sitt välpolerade liv, men inser inte att hans materiella ytlighet, utan värme och kärlek, gör hans liv meningslöst, en kopia av alla andra i hans samhällsklass. Men den välpolerade ytan får alltfler skavanker i brist på själslig intimitet. Så i honom börjar en böld växa, som blir allt större och smärtsammare, ju mer han fokuserar på den. Livets meningslöshet, utan äkta kärlek och omtanke. Ivan som domare har försökt döma brott efter bokstavsregler och tyckt om sitt välordnade arbete, som gott som på räls. Men nu, i mitten av sitt liv, 41 år gammal, står han slutligen själv anklagad av sjukdomen, hans inre tomhet som biter sig allt aggressivare fast, och dömer honom till döden. Han vill förneka döden, men våndas in i det sista. Detta är den obehagligaste av historierna.
Samlingen avslutas med två noveller från tidigt 1900-tal, den korta 'After the Ball' (1903), som verkligen visar på dubbelmoralen inom en och samma person, den grånade patriarken som dansar en sentimental vals med sin undersköna dotter, och sedan går till tjänst i gryningen och ser till att låta piska en 'desertör' till döds. Här hårdnar verkligen samhällskritiken. Avskyn inför detta får berättaren att helt tappa sina känslor för den sköna dottern.
Och sist långnovellen 'The Forged Coupon', med sina kaosartade ringar på vattnet, från det 'lilla enkla bedrägeriet', skolpojken som med en '1:a' ökar checkens värde från 2 rubler till 12, och hur detta påverkar den ene efter den andra, som luras och vill freda sitt eget skinn, vilket leder till allt grövre brott. Novellen, skriven 1905, tycks visa oss en allmänt korrumperad samhällsmoral, redo at bädda för ryska revolutionen. 1905 var också året för det första försöket till revolution, när ryssarna gick man ur huse för att vädja till 'lillefar' tsaren, vädjade om bröd till de svältande, men motades bort med våld och blev desillusionerade. Kanske låg denna text alltför nära i tiden, och att det är därför den inte trycktes förrän 1912, två år efter Tolstojs död.
I novellen är det en nådeansökan som sänds till tsaren, nåd till massmördaren som omvänts till Kristus icke-våld. Tsaren lider som alla andra av en inre strid mellan sin plikt som förlåtande medmänniska, och sin officiella plikt som tsar, och det är inte Kristus som vinner. Del två av denna novell visar tydligt på Tolstojs tro på andlig omvändelse, som lösning. Att han hoppades på att den skulle sprida sig som ringar på vattnet, lika väl som brotten och eländet hade spritt sig. Hur än rätt han hade, så riskerar denna lösning att stå lite för nära 'falsk rättfärdighet', att fortsätta tro på dualiteten rätt/fel, och ändå inte riktigt tagit till sig medmänsklig kärlek på djupet. Vilket gör att novellen kan läsas som en moral-kaka.
Det är svåra filosofiska frågor det här. Om man inte kan släppa hjärnans eviga dividerande, och bara ta till sig medmänskligheten, med likhet för alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar