Första delen i serien 'Kvinnorna och staden', om framväxten av det fiktiva stationssamhället Vallmsta, med sörmländska Katrineholm, där Kerstin Ekman väste upp, som förebild. Serien beskriver hundra år av Sveriges samhällsutveckling från fattigt bondeland och i synnerhet kvinnors liv och erfarenheter. Under 1970-talets när den socialrealistiska romangenren stod högt i kurs, kom Ekman med denna underbara serie som jag älskade från första läsning. Hennes text är så utmejslat bildrik, gestaltning som gör att jag inte vill släppa boken. Oavsett att jag redan läst den flera gånger, känns den alltid lika ny och griper mig med varje detalj. Det nya var att i synnerhet kvinnornas miljöer och sysslor fick stå i centrum och fästas på pränt, så det inte glöms bort.
Häxringarna utspelar sig från tidigt 1870-tal till 1905, i fokus finns soldathustrun Sara Sabina Lans och hennes yngsta dotter Edla, och i synnerhet dotterdottern Tora, som växer upp hos mormor då hennes unga mor dog strax efter dotterns födelse. Men där finns även restauratrisen mamsell Winlöf som ihärdigt hävdar sin position högre upp i hierarkin, med sitt nätverkande också fått större inkomster än grosshandlaren själv, men som kvinna ändå aldrig får samma aura av 'anständighet' och beundran som männen får. Men också många andra karaktärer, för här är det samhället, kollektivet, som har huvudrollen. Stationssamhället på den sörmländska landsbygden, och hur denna ort långsamt förtätas. Det är synd att kalla det modernisering, det växer upp ett järnvägshotell, men det är främst till för 'fina' resanden. Sverige var fortfarande ett bondeland. Det är fattigt, och kvinnorna strävar ihärdigt för den dagliga överlevnaden, medan männen avlägsnar sig alltmer i sin nya dröm om ekonomisk utveckling.
Sverige i slutet av 1800-talet var skriande fattigt. Ett viktigt tema i boken är bristen på kläder och skor, och hur varje klädesplagg utnyttjas in i det sista, hur tygerna får hålla i generationer, sys om, ändras med enkla medel, tills de slutligen hamnar i en trasmatta, omsorgsfullt färgkoordinerade mönster hela längden igenom. En konst. Även om min farmor och hennes systrar, tillhör senare generationer än Sara Sabina och Tora, så väcks mina minnen inte minst av deras trasmattor och vävning. Deras landsbygd låg längre från Stockholm och kanske därför levde kvar längre.
Tydligt åskådliggjort i Häxringarna är också hur åtskilda mäns och kvinnors liv var, svårigheten för dem att se varann över skrankorna. Kvinnorna är kvar i den dagliga striden för överlevnaden, inte minst för sig själv och barnen, medan männen börjar drömma om ekonomisk tillväxt, där bara ett fåtal kan hamna överst i hierarkin, och resten börjar utarmas. Bondebygdens storhushåll bryts upp av de nya ekonomiska drömmarna, som saknar jämlikhet. Drömmen är frihet och jämlikhet för alla, men blir bara en trampkvarn med allt större utslagning. Ekmans metafor tas från naturen, den äldsta generationen hade kontakten med naturen, kikar på lekatten (hermelinen) i gryningen, ger mjölk åt piggson (igelkotten), och känner rådjurens parningsritual, som skapar 'häxringarna', de nedtrampade cirklarna, som för Tora blir något skrämmande, den obetvingliga jakten mellan könen, dragningskraften, som bara tycks leda till allt större fattigdom, när alla skyddsnät plockats ner. Naturen blir alltmer obegriplig, medan Tora själv dras in i livets häxring, lika blind för den egna motivationen som de instinkter som driver naturen.
De unga ofrivilligt gravida kvinnorna hamnar underst, lika maktlösa som barnen, som lämnas bort, utackorderas, uppfostras av andra, efterfrågas sällan av fäderna, som redan vänt bort blicken. allt blir cirklar av kamp för överlevnad. men Tora ger sig inte, hon har en stolt kärna som skapar livskraft, tidigt änka måste hon försörja sina barn. Men järnvägshotellet som gav henne en start i ungdomen, är numera stängd för hennes som gift och mor. Hon måste starta en egen rörelse, baka bröd och sälja på torget.
Och alla dessa sysslor beskriver Ekman minutiöst, levandegör bildligt med livslust, hon förlorar aldrig min vilja att läsa vidare. att få uppleva allt igen, mer och mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar