Zelda gifte sig med Scot Fitzgerald 1920, en vecka efter hans romandebut. Av Scot har jag hittills bara läst Den store Gatsby (1925), som fått klassikerstämpel. De blev snabbt gräddan av det Glada 20-talet, Jazzåldern, med den 'nya' kvinnan, befriad genom kort hår och knäkort kjol, som ville ha alla manliga rättigheter, vare sig det gällde känslolivet, att köra bil eller röka offentligt.
De vistades också en hel del i Europa, men då knakade äktenskapet alltmer i fogarna, och Zeldas mano-depressiva läggning blev allt tydligare, och ledde slutligen till att hon , med de första både i Amerika och Europa, där de vistades flera år. Efter tolv års äktenskap, som också innebar makens litterära framgångssaga, utgav Zelda sin enda roman, Save Me The Waltz (1932), med den svenska titeln Charleston - 20-talets mest karakteristiska dansstil.
Det är en relativt kort roman, så jag trodde att den skulle vara snabbläst, men icke. Romantexten är mycket kompakt, och ger läsaren en hel del att processa. Man kan se texten som den 'terapi' den sägs vara, eftersom Zelda vräkte ur sig texten på sex veckor, när hon befann sig på mentalsjukhus i Baltimore. Först kan tanke uppstå att texten skulle behövt mer redigering, för att bli begriplig. För det är först svårt att gripa tag i ordflödet, som rusar emot läsaren, i charleston-takt, med flaxande kickar åt alla håll.
Huvudperson är den unga flickan Alabama, född i sydstaten Alabama (precis som Zelda), och romanen är hennes uppväxt och giftermål med konstnären David Knight, ca 1920. Så möter vi det 'glada 1920-talet' genom en ung kvinna, en strid ström av mer eller mindre lösryckta repliker, svårgripbara. Och med tiden hennes enorma besvikelse av att hamna i kulissen av makens berömmelse - alltså en skuggbild av Zelda och hennes make, författaren. I romanen är maken David firad konstnär.
De lever i ett upphaussat tempo, som i charlestone-dans, men med alltmer påklistrad glädje. Därför upplevde jag genast den svenska titeln som perfekt (jag har lite svårare att svårare att fatta underbetydelsen i original-titeln,'Save Me the Waltz').
Ju mer jag tar in av texten, desto mer framstår den som ett modernistiska konstverk. Rivstarten med alla ihopklippta scener, repliker kors och tvärs, från alla och envar, som jag inte alltid vet från vem (utan förklaringar), associerar jag till just modern konst, som 1920-talets collage-teknik, hos konstnärer i Europa, men också överhuvudtaget kubistisk konst i samtiden. Jag tror att detta är ett mycket medvetet val av Zelda, och inte ett tecken på att hon 'inte hunnit redigera'. Men som med all ny konst, kan det vara svårt att få läsare och betraktare att fatta galoppen. och här är det verkligen'galopp-fart'.
Tills Alabama med make och liten dotter hamnat i Paris, äktenskapet knakar alltmer i fogarna. Hon söker förtvivlat efter ett eget uttryck för sitt skaparbehov. Balett blir halmstrået. Det frenetiska tränandet ska ge balans. Träning som späkning, tar lektioner av en rysk f.d. ballerina, trots att alla säger att hon är för gammal. En kamp mot tiden, mot kroppen, som alla säger ska formas från barnsben för att uppnå 'idealet'. Och allt leder till intet. Men i ensamheten i träningslokaler får hon tid att tänka, det är då texten tycks sakta ner, bli mer gripbar.
Sjukdom, blodförgiftning via ständiga skavsår, skadar Alabamas fötter. Samtidigt som hennes far närmar sig döden, så de återvänder till USA. Och när dödsboet töms uppväcks minnen. Alabama säger i slutet: "Jag slår ihop allt som jag har försett med etiketten 'det förflutna', och när jag tömt denna djupa reservoar som en gång var jag, är jag redo att gå vidare". - Så kan man se boken. Ett collage av minnen, lånade ur deras liv och tid. Alltså ett konstverk i collage-teknik.
Men på näst sista sidan skriver hon om frisyrer. "Så hon klippte en frisyr i enlighet med den ena konstnären efter den andra, till hon kom till kubisterna och kamouflerade skallen."
Där står slutligen, svart-på-vitt, den kubism jag kände i texten. Den konst-stil som hjälpte henne att kamouflera bokens djupare innehåll till ett konstverk, som både visar fram och döljer författaren.
Så nog är det storartat. Men samtiden förstod inte. Fler romaner blev det inte. Så hon skrev pjäser, men de refuserades. Hon övergick till att måla, Scott ordnade en utställning, men kritiken var fortsatt obarmhärtig. Kreativa kvinnor, var antagligen ännu alltför modernt för att accepteras.
