2024-10-31

This Side of Paradise - F. Scott Fitzgerald (1920)

Scott Fitzgeralds debutroman var också hans stora genombrott, då var han 24 år. Han föddes 1896 inom Minnesotas medelklass, vilket får mig att associera till Sinclair Lewis roman Main Street, om spänningen mellan de förnöjda vs de som ville mer och längtade till New York. Scotts familj kom snart att flytta till Buffalo, i just staten New York. Fadern misslyckades ekonomiskt, förlorade jobbet. Men familjen klarade sig genom att Scotts morfar, grosshandlare, plötsligt dog och modern fick ett arv. Scott var kluven, rädd för fattigdom, men också ointresserad av skolarbetet. Men en präst på hans katolska skola, uppmuntrade hans intresse för litteratur, och att söka till Princeton universitet. Även där ägnade han sig främst åt litterära kotterier och att skriva för skoltidningarna. Någon examen tog han aldrig. 

När USA drogs in i första världskriget hoppade Scott av studierna och värvades till armén. Tankar om att kanske inte överleva kriget, gjorde att han 1917 beslöt skriva en roman om sin uppväxt som ett litterärt testamente, innan han skeppades över Atlanten. Han skrev och hamnade i ett träningsläger för officerare, i Alabama. Och mer krig än så blev det inte, för innan utbildningen var klar kom eldupphör november 1918. I stället hade han hunnit träffa Zelda på societetsdanser, i Alabama där hon var en välkänd festande tonåring. Scott blev blixtförälskad och friade. 

Zelda kunde inte gifta sig med en fattig nobody. Scott måste skynda sig att tjäna pengar och bli berömd författare. Men hans manus refuserades, skrevs om, refuserades igen. Zelda övergav honom. Desillusionen gav honom ny inspiration till en större roman, han ville granska sin generation, de som var unga på 1910-talet, med världskrig först vid horisonten och sedan hängande över sig, de som förföll alltmer i alkoholens snaror, längtade efter en hägrande 'frihet', medelklassens flickor som klippte håret och visade alltmer av benen, decimeter för decimeter, började röka och köra bil, kräva allt vad männen hade, medan de fortfarande var omyndiga, saknade rösträtt, och förväntas gifta sig gott, och därför visas upp som viktorianska debutanter, i en aura av oskyldighet. Men de vet betydligt mer än vad deras mödrar visste, och dansar allt tätare och jazzigare. 

Men Obs! Det Glada Tjugotalets Jazzålder hade ännu inte inletts, det här är det desillusionerade 1910-talet. Det var Princeton elitens fäder som redan skapat de förmögenheter, som gjorde att sönerna kunde glassa runt bekymmerslös och svänga sig med mer eller mindre fina anor. Scott ville tillhöra gräddan och skapar för romanens alter ego fina anor och en betydligt rikare mor än hans eget ursprung. Låt vara att alla pengar smälter bort, och fattigdomen hotar, men det tillhör silverkanten för den desillusionerade hjälten som i slutet ändå anar en guldkantad gryning. 

Det nya, mer ambitiösa manuset skickade Scott direkt till den redaktör som redan refuserat honom två gånger. Han pläderar för den, att det är en helt ny roman, även om vissa namn är desamma, så är temat utökat, den granskar hela hans egen generation. Egoisterna, och deras försök att hitta en egen identitet. Han tror till 100% på sin idé, och önskar att den utges snarast möjlig, så han kan fria till sin stora kärlek. Scott gav sig inte; redaktören föll till föga. Men fick envisas även han, med förlagets mer tveksamma ledning. 

Och skandal blev det, med all alkohol och alla unga debutant-flickors tvetydiga manér. Huvudpersonen Amory, vars namn tycks bildat på det latinska ordet för kärlek, upplever en rad misslyckade kärlekar, varje gång övergiven av de vackra flickorna, som önskar sig ett bättre liv än han kan erbjuda. Efter den största kärleken, Rosalind (som inte är kalkerad på Zelda, mer än rent ytligt), kommer ett lysande gestaltat fylleslag som varar i veckor. Lysande för att det innehåller så mycket minnesluckor, att han egentligen inte behöver mer en antyda den allt djupare förnedringen. Och det enda som räddar honom tycks vara den inträdande förbudstiden. Alkoholen försvann från barerna. 

Totalt rusdrycksförbud rådde i USA 17 januari 1920 till 5 december 1933. Antagligen pågick det mycket debatt åren innan, när moralens väktare krävde förbudet, och kanske var det också det som gjorde att formuleringen kom in i romanen, men inte desto mindre, ger det en komisk effekt som passar bra. Romanen kom ut den 26 mars 1920, och en vecka senare gifte sig Scott och Zelda. 

Scott hade pläderat för utgivning redan oktober-november 1919, men mer tid än så krävdes. Men han hade ett påskrivet kontrakt, och vilket gjorde att han kunde skaffa sig en litterär agent, som lyckades sälja en rad noveller som Scott också satte sig att skriva, och dessa gav betydligt högre honorar än romaner, och det blev högre för varje novell, i takt med berömmelsen, som också fick hjälp av skandalen, och så var karusellen i gång. Det Glada Tjugotalets festande inleddes. 

Romanen är inte självbiografisk, men genom att måla en närmast fördömande bild över sin generation, skapar han en bestående myt som lever kvar för eftervärlden. Men det finns en nästan obehagligt profetisk mening - för Scott och Zelda. Det är när Amorys nära vän Alec presenterat honom för sin syster Rosalind, den vackra debutanten. De förälskar sig och  Alec har onda aningar: 

"He believes in his heart that the marriage would make Amory mediocre and Rosalind miserable, but he feels a great sympathy for both of them."

De förälskar sig och sedermera överger Rosalind Amory, så som Alec befarat. Zelda fick psykiska problem och Scott Fitzgerald har kritiserats för att han fastade i ett genre-fack, med samma tema i alla sina romaner. Jag har ännu inte läst alla, så jag vet inte. Men det är väl vanligt att författare har ett urtema de gärna upprepar. Och Scotts liv och författarskap blev inte långt. Han var bara 44 år när han dog av sin tredje hjärtattack. Åren dessförinnan ägnades åt oupphörligt brödskrivande, noveller och filmmanus, för att få ekonomin att gå ihop.

Så vad tycker jag om romanen? Idag blir man inte chockerad av moralen, snarare ser jag Fitzgeralds  klara blick inför den generation som omgav honom. Och hur den lever kvar i bilden av USA. Och hur media alltsedan dess blev avgörande för att hålla liv i myter kring kändisskap, än idag återupprepas dessa historier om kändisars glassiga yta som döljer personliga tragedier.  

Fitzgerald ville visa upp sin litterära förmåga och använder därför alla upptänkliga stilar, från prosa och dikter till teater-dialoger med regianvisningar, och olika genrer, frånuppväxthistoria, pikaresk, romans, komedi, studentikost fylleslag, uppblandat med religiösa och politiska funderingar. Allt i en enda mix, som gör att helheten varken känns hackad eller malen. Många litterära namn stoppas in, för att visa på beläsenhet, men utan några djupare referenser. Idéen var att försöka problematisera den egna tiden, den egna generationen. Svarta moln av krig, fattigdom, sjukdom, andlig förlust. han vill tro på framtiden, men är det möjligt?

Amory betraktar kända namn som president Wilson, Kerensky, Trotskij, Lenin, general Foch, och finner att de alla är "two-minute figures" som alla måste kompromissa om och om igen. Medan folket anstränger sig hårt för att hitta en ledare att tro på. (Detta sagt medan Mussolini och Hitler just påbörjat sin strävan att ta över. Min kommentar i backspegeln.) 

Amory själv tänker mer på hur Pressen (Media) lever på cynism och skandaler, för att sälja tidningar. Hans egen tro på skönheten som ideal, bleknar. Självhävdelse blir den enda möjligheten för överlevnad, för att ta sig ur mindervärdighetskomplex. Han vet att förälskelse och kärlek bara är ett sett att spegla sig i motparten, en möjlighet att se sig själv och sin skröplighet.  

Jo, jag ska läsa mer av Scott Fitzgerald och få mer av tidsandan mig till livs.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar