NP 1936 - Eugene O'Neill

 "för hans av kraft, ärlighet och stark känsla samt självständig, tragisk uppfattning präglade dramatik"

Eugene O'Neill (1888-1953) fick nobelpriset för sin dramatik 1936, vid en tid när priset gärna gick till verk med bred publik. Pjäser kunde filmas och bli ett billigt nöje för många i det tidiga 1900-talet. Eugenes far var skådespelare, ofta ute på turné, så Eugene fick länge på internatskola. Så det var inte hemifrån han fick sitt teaterintresse. Efter skolan flackade han runt, tog påhugg, grävde guld på Honduras, men övergick snart sjömanslivet, älskade det, men lades 1912 in på sanatorium lungsjuk. Där väcktes hans intresse för dramatik, så att han skaffade sig en dramatikerutbildning 1914-1915. Han tog till sig europeisk realism och skrev genast egna pjäser. Först enaktare, ofta i havsmiljö. O'Neill sägs ha tagit det realistiska dramat till USA tog upp samhällsfrågor, experimenterade, uttryckte psykologiska djup expressionistiskt. O'Neill fick Pulitzerpriset fyra gånger, det första 1920, det fjärde postumt. 

Jag beslöt läsa tre tidiga pjäser (1920-22) nyskapande. Alla har nära till havet och rör människor i samhällets utkant. Först slås jag av hur O'Neill skrev alla repliker med en egen stavning som ska uttrycka enkla människors dialekt och jargong. Autenticitet var viktigt. Att det inte är standardstavning, gör det lite svårare att förstå i skrift, än om man hör det uttalas på scen. Viktigast var att hans tragedier skulle utspelas på gräsrotsnivå i stället för högre upp där teatern tidigare hört hemma. 

The Emperor Jones (1920) är slående expressionistisk, en tragedi i åtta scener, där sju av scenerna huvudsakligen är en monolog av Jones själv, en stor afroamerikansk Pullman-betjänt, som efter två dråp, flytt till en karibisk ö, där han självsäkert utropat sig till enväldig kejsare över urbefolkningen. Första scenen ger oss dessa förutsättningar i dialog mellan Jones och en lismande vit handelsman som påpekar att undersåtarna han utnyttjat nu övergett honom och ruvar på hämnd. 

Följande sju scener möter Jones sina egna inre demoner, gärningar och samvete, på allt djupare psykiska nivåer, bakåt till sina förfäders erfarenheter av slaveri. Jones strävar från scen till scen genom öns snåriga växtlighet mot havet för att försöka fly. I varje scen har han förlorat något av sina insignier, Först det blänkande bältet, sedan sina sporrar, sedan blir kejsaruniformen allt trasigare, tills det bara återstår ett höftskynke. Jag associerar genast till den den sumeriska myt där gudinnan Inanna nedstiger i underjorden, en årstidsmyt, eller livscykel. På vägen ner passerar hon sju portar och för varje port måste hon ta av sig ett plagg eller ett smycke, tills hon står naken i underjorden. I modern psykologi vägen in till vårt mörker, vår inre skugga. Jones kommer inte undan. 

Dramat är inte långt, men mäktigt. Först kanske man reagerar negativt, osäkerheten inför överdrifter, att det inte kan vara politiskt korrekt med så utpräglat svart-dialekt, eller att en svart man mördar och regredierar - primitivism var stort på 1920-talet. Men allt beror på hur man tolkar. Dramat är inte långt, men mäktigt, för det finns många möjliga tolkningar av idéinnehållet. Allmänmänskligt, psykologiskt. Individen bryts ner, från överdrivet självförtroende till förlamning och nederlag. Det är sinnestillstånd som gestaltas. En individs psykologi. 

Trots att det huvudsakligen är Brutus Jones som talar i pjäsen, är han omgiven av tysta statistroller, det är vålnader ur hans förflutna. Jag hittade en film från 1933, finns på Youtube, som bygger ut pjäsen, med hela förhistorien utvecklad, med fullt av svarta skådespelare, allt görs realistiskt trovärdigt. Och sedan hängs pjäsen på som det psykologiska slutet, där man utnyttjar trickfilmning för att göra alla vålnader spöklikt genomskinliga. Det blev riktigt bra, men en helt annorlunda upplevelse. Huvudperson är Paul Robeson, svart sångare som spelat in flera musikaler, och även fick sjunga några stumpar även i den här filmen. Tydligen är Billie Holiday också med i några scener. 

Nästa drama jag läst, Anna Christie (1921), fick ett tidigt Pulitzerpris. Pjäsen i fyra akter handlar om Anna och hennes svenska far, sjömannen Old Chris. Medan han har hållit sig på havet hela livet, har han dotter, tidigt moderslös, fått växa upp hos släktingar i Minnesota, under hårda förhållanden, utnyttjad på mer än ett sätt. Båda befinner sig på en lastpråm när de räddar en irländsk sjöman, Mat Burke. Precis som i Emperor Jones, är replikerna mer ljudligt stavade än begripligt, för att spegla det svenska respektive irländska invandraruttalet, den brutna engelskan. För mig som svensk roar det, för jag förstår svenskars svårigheter att uttala vissa ljud. Men ibland är det svårt att gissa rätt. 'Lilla Anna', säger den olyckliga fadern ibland, på ren svenska. Men Anna förstår inte längre svenska. 

Det är socialrealism på samhällets botten, med karaktärer som söker efter sin egen identitet. I första hand är frågeställningen mannens bild av kvinnan. Varför döma en kvinna som tvingats leva på sin kropp för att överleva? Varför är det mer förkastligt än att sjämännen besöker horhus i varje hamn världen runt? Annas erfarenhet är att män är likadana överallt, ingen lyssnar på henne, behandlar henne mer som en 'möbel', vem ska 'äga' henne. Old Chris övergav tidigt familjen och använder havet, 'the She-devil', som syndabock. Havet lockar alla män från sina familjer, och slutar med att dränka dem. Hans dotter måste hindras från att drabbas av samma öde som hennes mor - Old Chris skyller på havet, och blundar för sina egna handlingar. 

Så fadern och sjömannen Matt blir först rivaler, ser Madonnan i vackra Anna. När hennes år på horhus avslöjas, måste både Chris och Matt bearbeta sina fördomar, vilket huvudsakligen sker med hjälp av alkohol. Alla måste komma till försoning. Psykologisk sensmoral - det hjälper inte att skylla ifrån sig. På någon nivå blir Moderhavet ändå räddaren i nöden. Efter avslöjandet flyr båda männen från pråmen som vaggat dem alla. Båda råkar ta hyra på samma båt, som ska ända till Sydafrika, båda som flykt, även om fadern vill skicka hem sin lön till dottern. Men båda återkommer för att förklara sig och försonas. Pjäsen slutar dock med ett frågetecken som skulle kunna vara olycksbådande. Vad händer om hondjävulen Havet sväljer båten? I så fall skulle Anna, som alla kvinnor i släkten, kunna förlora både far och fästman på samma gång...

Anna Christie blev stumfilm nästan genast (finns på Youtube). Så snart ljudfilmstekniken kom beslöt man genast göra en remake av O'Neills prisvinnande pjäsen - vilket blev Greta Garbos första talfilm! Jag hade inte en aning om att den hade ett så prestigefyllt manus. Hon fick dessutom göra samma film även i tysk version, med alla roller utbytta till tyska skådisar, förutom Gretas roll som Anna. Den tyska finns på Youtube, inte det engelska originalet. Den tyska är dock intehelt trogen pjästexten, det finns smärre ändringar som gör den något ljusare. Garbo lär ha gillat den bättre, även om kritikerna inte gjorde det. antar att man inte får peta i O'Neills text, för att inte några dimensioner.  

Tredje dramat jag läst nu, The Hairy Ape (1922), kombinerar element av klasskamp och surrealistisk tragedi. Utforskar avhumaniseringen av besättning på ett transatlantiskt linjefartyg. Suggestiv expressionism. Scenanvisningarna poängterar att uppsättningen inte ska vara naturalistisk. Allt bygger på en krock mellan klichéer, alltifrån outbildad arbetare, till lika okunnig men blasé överklass. Destruktiva klassmotsättningar, där individen krossas av det vårdslösa i samhället. Trots att klassmotsättningarna är övertydliga, så har texten många filosofiska lager. 

Huvudpersonen Yank, intar ständigt en tänkande pose, som i Rhodins staty 'Tänkaren'. Men hur än mycket han tänker, kan han inte lösa knuten. Som helhet är pjäsen en tragedi, i 8 scener, där Yank sjunker allt lägre, från att ha varit stolt över sitt arbete som eldare på ett ångfartyg, smutsig av koldamm, utsatt för helvetets hetta, så kände han sin betydelse - han var energin som höll samhället igång. Tills en dag en nyfiken överklassflicka kommer ner till ugnarna där de måste skyffla kolen allt fortare. Hon överraskar Yank när han svär åt slavdrivarna och hotar att mörda dem. Då byts hennes nyfikenhet till rädsla och hon skriker 'Filthy beast!' (smutsiga odjur). Det chockar honom då han tror sig se ett spöke i den vitklädda bleka flickan. Yanks kollegor späder på och menar att hon säkert trott att  han var 'en hårig apa', även om hon inte sa exakt så. Svart av kol var han, och våldsam, så visst blev hon rädd.  

Det sårade Yanks självkänsla, särskilt kollegornas klassprat. Han vet inte längre var han hör hemma, han har förlorat sin självklraa funktion. Till slut går han till Zoo och försöker prata med en gorilla, han sympatiserar med gorillan, men när han släpper ut gorillan ur buren, kramar den ihjäl honom. Var det vänskap eller rashat? Återigen klassisk primitivism. Yank som varit stolt över sin överlägsna styrka, har mött sin överman. 

Idag vet vi att Gorillor alls inte är våldsamma, bara för att de är stora. På ytan verkar historien brutalt enkel, men även här finns det många möjliga filosofiska lager. Själva 'tänkandet' var i alla fall inte Yanks väg till att förstå och finna någon lösning till samhället och livet. 

Eugene O'Neill utforskar alltså hela tiden sociala och filosofiska teman. Psykologi och analys låg i tiden. När jag ser att O'Neill skrev en trilogi 1931, Klaga månde Elektra, med grekiska dramacykeln Orestien, av Aischylos, som förebild, blir jag nyfiken på att läsa även den. Dessutom styrker det mig än mer i tron att O'Neill kände till myten om Inanna eller liknande när han skrev 'Kejsare Jones'.

Den pjästitel jag alltid förbinder med O'Neill är "Lång dags färd mot natt", som han skrev redan 1939-41, och var så pass nära självbiografiskt till innehållet att han vägrade ge ut den under livstiden. Han stipulerade att 25 år skulle gå, men man väntade bara tre år innan den spelades för första gången, 1956. Och gav honom det fjärde postuma Pulitzerpriset. Det är en lysande text, lång, tät familjedialog, föräldrar och två söner och en piga, som främst rör alkohl- och drogproblem, en mix av livslögner och anklagelser, som hela tiden riskerar att vkäva den kärlek som trots allt finns mellan familjemedlemmarna. 

Jag minns att jag såg den på film med Katharine Hepburn i rollen som mamma Mary, svart-vit film från 1962. På Youtube finns även en modern version från 2017, med den brittiske skådespelaren Alfred Molina i rollen som pappan James Tyron, som är lysande. Den långa texte kräver lysande skådespelare, därför blev jag mycket glatt överraskad när jag på Youtube även fann en Broadway inspelning från 1987 med den Brittiske regissören  Jonathan Miller som övertalat Jack Lemmon som skådespelarpappan. Alldeles lysande, det bästa jag någonsin sett. Bethel Leslie spelar en betydligt hårdare mor än vad Hepburn gjort, och dessutom var en ung Peter Gallagher den lungsjuke yngre sonen, och Kevin Spacey den avundsjuke äldre sonen. Väl värt att ses om. Tydligen gillade inte alla  amerikanska kritiker att de talar i mun på varandra, men det är ju i allmänhet så när man grälar, och det snabbade upp den i övrigt tre timmar långa pjäsen.