663 sidor i pocket, är tredje och längsta delen av På spaning efter den tid som flytt. Originalutgåvan var delad i två, därav de två utgivningsåren. Hade hellre sett att de fortfarande varit i de två delar som den är uppdelad i. För att ta mig över tröskeln beslut jag den 1 november att läsa 11 sidor om dagen och försöka gå i mål till nyårsafton. Och jag har lyckats!
Första delen var så underbar att jag blev besviken på Andra delens första avdelning. Jag befarade att mitt intresse skulle avta för varje bok, men så blev det inte alls. Marcel är nu en ung man som börjar frottera sig ute i 'mondäna kretsar', societeten. Adeln har alltid varit hans drömmar ideal, den högsta spänningen i livet. Jag delar inte hans intresse, det intressanta är hur han växer till sig i erfarenhet, och alla människor med 'fina' namn, de som stod för hans ideal, nu börjar nötas ner, förgyllningen skavs av. Och detta åskådliggör han som med förstorings, i varje mening. Och det till en grad av skarp ironi, att det får mig att skratta gång på gång. Äntligen är texten mer ironisk än sentimental, och det tycker jag om.
Tidigare böcker, alltså hans barndoms drömmar och ungdomens ideal, har inneslutits i ortnamn, denna del fokuserar alltmer på adliga person- och släktnamn. Och allt detta får mig att associera till Platons idévärld, som glänser himmelskt förgylld, ovanför grottmänniskornas gråa småaktiga vardag. Känslan är att det är just denna kluvenhet Proust försöker hämta ner till sin egen tillvaro, och gestalta med sina invecklade beskrivningar av människors dubbeltydigheter, tvetydigheter, motstridigheter, dubbelmoral. I slutet av boken har alla förskönade ideal, all illusion, tvättats bort.
I slutet har allt utmynnat i de mest absurda genealogiska utredningar. Adeln klamrar sig fast vid titlar och släktskap, som går i cirklar, ingifta med varandra. Och hur än mycket Marcel tar det på allvar, så kan jag skratta åt eländet. Jag kan bli verkligt förvirrad av att både hertiginnan de Guermantes och kusinen furstinnan de Guermantes, båda vid artigt tilltal kallas Madame de Guermantes. Vem pratar man med/om? Så det är inte alltid lätt, men det spelar ingen större roll.
Denna del 3 i serien, tilldrar sig kring sekelskiftet 1900, varför Dreyfus-affären var det som upprörde och delade Frankrike, då adelns nationalism och antisemitism växer, de som aldrig förlåtit Napoleons självsvåld. Alltmer dyker fenomenet 'judiskhet' upp, man vill skilja på naturaliserad till fransman vs främmande fåglar. Plötsligt dyker Swann åter upp, en gång kelgris i adelns societet, sedan utstöt på grund av sitt giftermål med en kokott, och nu anas även judiskt påbrå. Man vill att han ska akta vad han säger kring Dreyfus. Saint-Loup avviker också, och hånas av adliga och militära vänner. Hans lyxtillvaro bland den övre societén, och uppfostran till såväl stolthet och hjärtlighet, verkar så äkta, men leder ändå till annat än gästvänlighet.
Marcel gör allt han kan för att försöka förstå alla mer eller mindre adliga människor han presenteras för, och vars salonger han får besöka, och äta middag med. Varje uttalande skärskådas och tolkas i olika riktningar. Jag tänker att genom den enorma längden, övergår tjatigheten till ett konstnärligt insisterande, där varje tanke gestaltas med flera exempel, och vänds ut och in, och aldrig får sitt slutgiltiga omdöme vitt vs svart. Även om jag velat att boken skulle ha varit hälften så lång, då skulle den antagligen bara uppfattats som pratig, det är insisterandet som trollbinder mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar