Inom skivvärlden är det här den fjärde boken med häxor i huvudrollen, alltså främst Granny Weatherwas, Nanny Ogg, och Magrat Garlick. Och dessutom säger Pratchett i början av boken att den hänger ihop med häxornas tredje bok, Witches Abroad', mer än hans böcker brukar göra. Den boken läste jag för ett halvår sedan. Men det var inte därför det kändes som om det tog mig ovanligt lång tid att komma in i historien, ungefär 90 sidor (!).
Den är spretig. Inte bara för att Pratchett alltid väver med många trådar samtidigt, mixar in alla färger han kan väva in vad gäller tema och associationer. Det brukar vara behållningen. Det gör han även här, men på något sätt känns det 'för mycket'. Så den här gången var jag osäker om temat, ända till slutet.
Boken är full av 'Elves' (älvor/alver?), och att de är så 'onda' gör mig osäker. Jag brukar inte läsa om älvor/alver, och vet inte om han är ironisk, eller bara gått in för att 'skrämmas'. Och det roar mig inte på samma sätt som ironisk humor. Jag hittar så mycket att skratta åt som i tidigare böcker.
Men mot slutet knyts allt ihop, allt faller på plats, och mitt intryck blir positivt. Huvudtemat kan sägas vara den Kvantfysiska världsbild som populariserades på 1980-talet. The Multiverse. Att allt finns i alla möjliga versioner - någonstans. Så sensmoralen blir att man vad man än väljer, så behöver man inte ångra sig, alla möjliga val finns någonstans.
Ett återkommande tema för Pratchett är tanken att det vi fokuserar och 'tror' på växer i styrka, alltså är det viktigt att bara tro på det som är bra, den djupare sanningen, den medmänskliga. Och jag känner i den här boken som om de onda älvorna symboliserar vidskepelse, negativ tro, känslokall ondska. Och häxorna visar på att vi kan förminska detta negativa genom att sluta tro på dem. Människorna är ofta förvirrade, finns dessa fenomen eller inte? Och Granny Weatherwax har kategoriska, men kloka ord: "Klart att de finns, men man ska inte uppmuntra dem genom att tro på dem."
Det är också uppenbart att Shakespeares Midsommarnattsdröm är en underliggande inspiration. Den pjäsen har både Älvdrottning och Älvkung i rollerna. Och Puck är där som en trixter med förmåga att förtrolla och röra till det för de inblandade. I övrigt är det främst hantverkarna som repeterar sin pjäs att uppföras vid det kungliga bröllopet, som också finns med här hos Pratchett. han låter denna amatörteater öppna portalen till den andra dimensionen, bortom människorna, och släppa in älvorna som de slutat tro på. Och allt tilldrar sig denna evighetslånga midsommarnatt, för även om jag tycker om historien när jag väl tagit mig till slutet, så är den segare än de tidigare Pratchett böcker jag läst.
Naturligtvis finns det mängder av andra underfundiga tankar instoppade, väl värda att läsa och begrunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar