Del 4 är för mig en fullträff, även om inte på det fulländat konstnärliga sätt som första boken, men den pågående mognadsprocessen för roman-Marcel gör att hela historien, som hela tiden pekar tillbaka till barndom och ungdom, skapar en storartad cirkelkomposition. Hela hans sätt att uttrycka sig går också i cirklar. Han analyserar alla personers handlande och repliker, på ett sätt som går från ont till gott, och tillbaka till ett 'kanske', som måste vara ett av de vanligaste orden i boken. Författaren Proust är säker på att han kan tolka allas psykologiska motiv, men roman-Marcel är allt annat än medveten om sitt eget psyke helt och hållet. Förrän kanske nu i efterhand...
Vis av erfarenheten, har jag läst även denna del efter välfördelat schema - 10 sidor per dag från 1 januari till 28 februari. En stund varje dag med 'Marcels' insisterande noggranna dagbok. Till slut har jag blivit vän med honom. Han är ytterligare lite äldre, kanske ca 20 år eller drygt. Han har fortfarande inte kommit igång med sitt författande, utan dras med i det mållösa sociala livet. Berättandet är fortsatt på flera plan, den unge mannen Marcel är fortfarande mer eller mindre medvetet falsk, och kan därför irritera läsaren med sin dubbelmoral, och förträngda känslor. Men författaren Proust är betydligt äldre och släpper emellanåt fram små smulor av insikter, som kan jämna av hörnen och få mig att förlåta den unge Marcel.
Serien i genom har fantasi och drömmar sysslat med Ortnamn och Adelssläkter. Att hans väg från barn till vuxen, blir av med den ena illusionen efter den andra. Jag liknade det vid skillnaden mellan Platons idealvärld, och det grå jordelivet. När adelns dubbla vuxenblivande Platons idealvärld som jag såg nötas ner i del 3, när förgyllningen visade sig falsk, fortsätter i del 4 att brytas ner, nu via en expert på hur ortnamn i språkutvecklingen, en akademiledamot som Marcel lär känna i madame Verdurins salong. Han har förtrollats av till exempel orddelar som 'fleur' (blomma), som visat sig vara en förvrängning av det gamla normandiska ordet för 'hamn' (fjord). Alla Marcels fantasier, alla mysterier har förvandlats till rationell etymologi.
Han är tillbaka i badorten Balbec, och återupptar bekantskapen med Albertine, som är hans skydd mot ensamheten. Men han skaffar sig allt större bekantskapskrets, via middagar hos såväl lantadel som övre medelklassen, att han aldrig får någon tid över. Författandet fortsätter att skjutas på framtiden. Han kan leva på ärvda pengar. När han till slut har bekanta i alla omgivande byar, finns där inget mer att avslöja. Då tror han att ångesten är borta för alltid. Den ångest han haft sedan barndomen, rädslan för att vara ensam.
Den viktigaste komplikationen träder dock fram redan i titeln. Sodom och Gomorra, står för homosexualiteten, som tycks omge honom. Inte minst bland högadeln, här finns den högfärdige högvälborne baron Charlus, som även han hamnar i madame Verdurins salong, via sin kärlek, violinisten Morel. Så i del 4 är den känslomässiga osäkerheten, svartsjukan och maktanspråken, främst förflyttad till denne Charlus. Vilket gör att Marcel själv inte är lika påfrestande som i tidigare böcker.
Det märkliga är att Marcel betraktar och analyserar alla bögar med sval nyfiken, men att kvinnor skulle ägna sig åt en liknande 'böjelse' för honom närmast hysterisk. Länge förstår jag inte varför. Själv vill han sju skylla allt på sin barndoms symbiotiska behov av modern. Men också att han som barn såg två kvinnor vänslas hos tonsättaren Vinteuil, genom fönstret. Jag förstår fortfarande inte rädslan, tills han skriver på sidan 583, "jag kunde inte klämpa på samma plan, inte skänka Albertine samma njutning eller ens riktigt föreställa mig denna njutning", alltså om hans rival, om hans kvinna vore en kvinna.
Att homosexualitet är ett så öppet tema, redan på 1920-talet, både beskrivet med omskrivningar och öppet uttryckt, visar på den stora skillnaden på engelsk och fransk kultur vid den här tiden. Jag tänker på Oscar Wilde som hamnade i fängelse och knäcktes (mindre än 20 år tidigare). Marcel är inte befriad från fransk dubbelmoral, han kladdar ständigt på Albertine, men vägrar tala om kärlek, hellre manipulerar han henne efter egna behov.
Ironin finns kvar, även om den inte är lika fin, och inte lika roande som i del 3. Proust är betydligt hårdare mot medelklassen än mot adeln, som han menar lever på sin 'uppfostran' att alltid vara vänlig och älskvärd, hur än falskt under ytan. Allt är en maktkamp, i att sträva efter i den hierarkiska pyramiden. Dreyfus-affären fortgår med allt större rasism som uttrycks på olika sätt från olika personer, riktat alltså mot judar, man skiljer på naturaliserade eller inte, även de som bytt religion blir alltmer misstänkliggjorda. Romankaraktären Marcel omnämns varken som jude eller homosexuell. Hans ångest gäller i del 4 främst kvinnors sexualitet, och kvinnors sinnlighet i förhållande till väninnor.
Nåväl, än är serien inte slut, än vet jag inte vart allt detta leder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar