Mänsklig krocket - Kate Atkinson (1997)

Eftersom jag älskade Kate Atkinsons debut, I museets dolda vrår, såg jag fram att få läsa nästa roman, men det kom mycket emellan ... Men nu har jag slutligen läst den och visst är hon duktig att skriva, men detta är verkligen en dystopi. Precis som i debuten har personerna mycket svårt att komma överens. Så jag sitter mest med en knut i magen hela läsningen igenom. I debuten fanns den klarögda Ruby som inkarnerade acceptans och gott hopp. Så inte här. Det är återigen en släkthistoria, och hopp fram och tillbaka i kronologin, men med en betydligt vagare verklighetskänsla. 

Det är ett modigt försök till en 'kvantfysisk' roman. Livet en dröm. 

Feberfantasier, mardrömmar under Coma, som i slutet leder till att berättaren blir författare.

"Är detta på riktigt? Eller är det bara fantasier? Vad är skillnaden? (...) Hur kan man skilja en hopfantiserad jul från en ihågkommen?" (s.253)

"Verkligheten är förmodligen relativ, precis som tiden. Det finns kanske mer än en version av verkligheten - hur man uppfattar saker och ting beror på ur vilken synvinkel man ser det." (s.293)

Det är intressanta frågeställningar, såväl för livet i stort, hur olika personer tolkar samma sak olika, som för allt skapande, särskilt litteratur. Illusionen av verklighet/sanning. Men det är svårt. Den här romanen är fullpackad med info, möjliga varianter, som gör mig som läsare lika förvirrad som när huvudpersonen emellanåt börjar fråga sig om hon är galen, eller?

Den fångna : På spaning ... 5 - Marcel Proust (1923)

 Ack ja, Marcel Proust dog 1922, innan han hunnit färdigställa sitt mastodontverk, På Spaning efter den tid som flytt (Del 1-7). Det betyder att del fem utkom året efter hans död. Och enligt efterordet hade Proust inte hunnit slutredigera delarna fem, sex och sju. Jag har nu läst femte delen, och jag upplever den som betydligt lösare i konturerna. Den är nästan som ett första utkast. Ibland skriver han 'och så vidare', ungefär som ett minnesord till sig själv att vid fortsatt arbete med texten, brodera ut sina tankar. Och dessutom förekommer upprepningar och misstag jämfört med tidigare delar. 

Men som läsare vill jag ju gärna se vartåt verket var menat att gå, och hur det skall gå för Marcel, kommer han någonsin att få ihop sina hypoteser om vad som orsakar hans ångest och sorg och nervösa sjuka. Hans omedvetna inre är djupt, och hur än mycket han strider med olika inre delpersonligheter, den känslosamma vs. den logiskt analyserande, så fortsätter känslorna att vara det mest dolda i det omedvetna. Men att skylla allt på att Marcel som barn inte alltid fick någon godnattkyss av sin mor, det känns alltför lättvindigt. 

Den här delen är tyvärr mycket plågsam, för att Marcel återigen vältrar sig i svartsjukans kval, och det är obehagligt. Han har tagit med sig 'lilla Albertine', från Balbec, till lägenheten i Paris, där de vistas 'ensamma' med Francoise och annat tjänstefolk. Marcel döljer hennes närvaro, hon är gisslan för hans svartsjuka försök att hitta känslomässig balans, där han hela tiden ljuger för sig själv och alla andra, medan han anklagar Albertine för att vara en liderlig lögnare. Han ser inte bjälken i sitt eget öga, för grandet hos andra. Och det är mycket övermaga att hela tiden 'prata ner' på Albertine och kalla henne 'lilla' i alla varianter. 

Självklart sympatiserar jag med Albertine, och tror inte ett dugg på Marcels lögner om hennes lögner. Det är en omöjlighet att leva instängd med en så förföljelsemaniskt neurotiker, som hela tiden misstänker och ljuger. Jag förstår att hennes 'lögner' är försök att 'lugna' Marcel. Vilket naturligtvis är lönlöst. Marcel är mer fången i sina egna svartsjuka fantasier, än Albertine, även om hon också behöver ta steget ur buren. 

Så denna bok börjar lika hopplöst, som del två, med svartsjuke-ältande, vilket drar ner behållningen. Men det finns lysande avsnitt, som skildringen av monsieur de Charlus, ännu en karaktär med maniska tendenser till självförhärligande livslögner. Men när ödet drabbar honom i denna del, då är det ett hårt slag, som får honom at helt tappa fotfästet, och Proust skildrar det mycket gripande (trots att detta kanske 'bara' är ett 'utkast'). Det etsar sig in. För Proust har större insikt än berättaren Marcel ännu har, trots att han plockar upp mer och mer ur sitt omedvetna, så har han ännu långt kvar. 

Min förhoppning är att han ska nå hela vägen fram, att ta sig igenom och ut på andra sidan av sina livslögner, och inse att hans sysslolösa liv i ett evigt fantiserande och drömmande, inte gör honom lyckligare. Det talas mycket om kärlek, men egentligen finns den inte någonstans i böckerna. Här är bara projiceringar av egna behov, lustar, begär, omskrivna som förälskelser och utnyttjanden av andra när ett skräckslaget behov av symbios är det som dominerar. Mer äkta kärlek? Inte ett spår. 

Rövarbruden - Margaret Atwood (1993)

 Besviken att det tog över 211 sidor innan den här romanen väckte något intresse i mig. Det är en stor besvikelse, som var helt oväntat, eftersom det jag tidigare läst av Atwood har varit så lysande. Det här är en tegelsten, en mycket kompakt text med ett otal karaktärer. Den har material till minst tre ordinära romaner, som hon hade kunnat spinna ut till en mer gripbar text. Nu är det mängder av karaktärer och släktförhållandens om svischar förbi i ett insisterande 'telling' och föga 'showing' - bara mal på ett berättande, som egentligen inte riktigt hänger ihop, och inte alltid är trovärdigt.

Vad är det här? Det forsar som livet själv, ogripbart. Eller som det står om 'Zenia', den sammanhållande länken. "Historien om Zenia saknar substans" (s.495). För egentligen handlar det om det osystematiska livet, historien, så som vi berättar våra liv för andra, våra sorger och smärtor, blir ett sammelsurium, där vi försöker rättfärdiga våra svagheter. Och i den här romanen är det i synnerhet männen som är svaga.

När jag kommit till sista sidan är det klart att det här är en krigsroman. "Gulfkriget är över [...] Båda sidor påstår sig ha vunnit och båda sidor har förlorat." (s. 499) Zenia, titelns 'Rövarbrud', är den som hela tiden sår split. Hon börjar med att förföra, kvinnor som män, är narcissistiskt trevlig, men slutar alltid som 'mansslukare', stjäl kvinnornas män. Och utbrister i hatiska anklagelser och avslöjar sin svarta sida. Hon ljuger ihop den ena historien efter den andra, en mytoman, som kan skapa lögner på löpande band för att vinna fördelar. Och i minst 30 år lyckas hon, men dukar slutligen under. Historien pågår från andra världskriget till 1991.

En av de tre huvudpersonerna, Tony (smeknamn för Antonia), som inleder boken är krigshistoriker, en liten nätt kvinna som tagit sig in på männens akademiska område. Och specialiserat sig på krigsstrategi. Och i slutet är jag inte säker på om Zenia finns, eller om det bara ingår i Tonys fantasivärld. Hon beslutar att Zenia, efter hennes död, hela romanens död, måste få ett avslut. Så det får bli "Den 11 november, 1991, klockan elva på morgonen, den elfte timmen den elfte dagen i den elfte månaden."

Alltså samma tidpunkt från vilken som krigsstilleståndet för första världskriget gällde. Fast alltså 73 år senare. Zenias aska skall strös i sjön vid Toronto, Kanada. Och den brutala Zenia, är symbolen för vårt eget krigiska inre. För allt split börjar inom oss, i det lilla personliga, när vi skor oss på andra, anklagar andra för våra egna brister. Vilket sedan växer ut till allt större områden. Vi måste börja fredsarbetet med oss själva, i oss själva. 

Men med en så här tät text, finns det naturligtvis många fler lager att gräva i. Även det som har svårt att hänga ihop, har åtminstone symboliska motsvarigheter, i samhällets utveckling. Där Tony kan sägas vara kvinnornas inbrott på den akademiska arenan på 1960-talet, och Charis är den flummiga hippie, tillbaka till naturen andliga sidan av det tidiga 1970-talet, med Billy som Vietnam-vapenvägrare, som utnyttjar henne. Och Roz är 1980-talets Yuppie-era, företagsledaren, som tjänar gott om pengar, men också representerar den Backlash som åter vill pressa in den nya jämlika kvinnans i reklambilden med smink och bröstimplantat. 

En nyckel i romanen är när Roz tvillingflickor som barn, kräver att alla roller i godnattsagorna alltid skall innehas av 'flickor/kvinnor', Nalle Puh, Peter Pan med flera skall alla vara 'hon'. Och det är också vad huvudpersonerna Tony, Charis och Roz får vara, genderbenders. De tar sig in på manliga områden, men inte hjälper det. Så nog finns det mycket att fundera över i romanen, även om det tog tid för mig att väcka mitt intresse. För allt kändes väldigt mycket cliché. Och det är ju just dom Atwood lekar med. Varför hela texten känns konstruerad. De tre vännerna Tony, Roz och Charis är så osannolika som vänner. Och det verkar vara så sällan de träffas, så hur ska jag få ihop det?

Det som väckte mitt intresse var Charis barndomshistoria - hennes mormor lantbrukaren, bondmoran som klarar sig själv som änka, och lever med sina djur och 'lite skit rensar magen'-attityd. Vilket dottern inte klarar av, men som för dotterdottern Charis slutligen blev en överlevnadsstrategi. Och det är också den okonventionella Charis som fortsatte att intressera mig. Det är ett ovanligare ämne, som inte är utnött, jämfört med Yuppies och krigiska kvinnor. Charis självaklara andliga synsätt på livet, att hon hela livet ser 'auran' på alla hon möter - självklar trots att vänner bara stönar och ignorerar det - ger en dimension jag gillar i texten. Den fick mig att läsa vidare, och så fram till slutet, och den bredare förståelsen för vad Atwood ville med sin roman. 

Chefen fru Ingeborg - Hjalmar Bergman (1924)

Att läsa Hjalmar Bergmans romaner är alltid en storartad upplevelse för mig. Hans stil är alltid helt hans egen. Hur än mycket han 'moraliserar', så känns han modern och helt flärdfritt öppen för människans svagheter. han noterar och kommenterar, och ändå känns det som ett inre utforskande. 

Och den här hade jag läst förut. Det är första romanen efter att han varit i Hollywood, för att börja arbeta för filmindustrin, men blivit besviken. Alkohol hade också börjat bli ett problem i hans liv, och den dyker upp i texten, som en erfarenhet han kan utveckla, bland många andra. 

Som titeln visar är denna historia helt byggt kring titel-karaktären, Ingeborg, änka chef och moder, kvinnan som alltid fått ta hand om sig själv och de sina. Och även om Bergman emellanåt svävar ut  i beskrivningar över mänskliga beteenden, så är det främst i Ingeborgs tankar vi befinner oss. Vilket gör att det Ingeborg förtränger i sitt eget beteende, det får inte heller läsaren veta förrän mot slutet. Och då kan vi också känna jag också känna mig lika tveksam, som Ingeborg känner sig psykiskt labil. Vad säger folk? Vad har de sett i henne, som hon själv inte varit medveten om? Hon går undrande omkring och försöker gömma sig inför omgivningen, vad har de sett och tolkat, som hon själv inte förstått. Och något helt avgjort svar får jag inte. Vi karaktären känner och menar, blandas med vad omgivningen påstår och tolkar in.  

Hjalmar Bergman är superb på att sätta sig in i och skildra kvinnors tankevärldar, lika väl som männens. Och samtidigt som han  tycks forsa fram i lättläst flyende text, griper han om så mycket, en mångfald teman. Han är som alltid mycket subtil, aldrig entydig, alltid mångtydig, i avsaknad av objektiv 'sanning', i det som händer i karaktärernas liv. Huvudtemat i denna roman är främst bindningar mellan mödrar och söner, mellan yngre män och äldre kvinnor. Samtidigt skapar vi historier vi fastnar i, och dömer andra med. 

Ingeborgs barn tycks se sin mor som ett hinder för deras egna giftermål, hon känner det och beslutar offra sig - livsödet som offer är typisk för Bergman. Ändå sker det flytande lätt. Ingeborgs känslor för dotterns fästman, om den nu är 'förälskelse' eller inte, så ser hon ett ödets symbol även i hans liv. Trots sin svaga sida, hans låt-gå-livsstil, har han sina egna oböjliga moraliska krav, som uppstått redan inför faderns handlande, och senare inför sin nära vän, verkar han se dem, ansvariga för sina egna misstag. Skall Ingeborg nu också se sig ansvarig nog för att offra sitt liv? 

Hjalmar Bergman ser på 1920-talet som en brytningstid, i moral och modern livsstil, kvalitet vs. konsumtion, Generationsskillnader. Och hur svårt människor verkar ha att förstå varandra, samtidigt som deras öden är sammantvinnade och påverkar varann. 

Det som är lite förvirrande för mig är att historien tilldrar sig i Stockholm, några gatunamn dyker upp här och där. Ändå halkar mina tankebilder ofta in i Wadköping, eftersom fästmannen är Louis de Lorche, vars far blev utfattig på grund av förskingring i Markurells i Wadköping. Uppenbarligen har mor och son flytt undan skvallret, hans mor förtidspensionerad tack vare sitt vita hår, efter den skandal maken åsamkat dem. 

Den här boken hör till de jag sparar för att läsa om - som de flesta av Bergmans texter, har den en klar modern aura, något oföränderligt evigt och  modernt på samma gång. En text som för mig alltid känns  ny, med nya möjliga tankegångar att försjunka i. Nyhetens behag försvinner aldrig, även om jag 'kan intrigen', så blir den aldrig helt avgjord och utsliten. Så säker om den blir jag aldrig. Den är som livet, värt att omtolka och omforma.

Hjalmar Bergman känns för mig alltid som vår mest moderna författare när på den tid när alla gamla regler kring romaner och text bröts upp på 1910-1920-talen.