Anna Svärd - Selma Lagerlöf (1928)

Tredje delen kring ätten Löwensköld, vidgar bilden till dalkullan Anna Svärd, en av mödrarna till sjätte generationen. Boken är en direkt fortsättning av andra delen, och börjar 1832,  går till 1842, med ett snabbt skutt till 1850 i sista kapitlet. Men här är vi tillbaka i vidskepelsen från första boken. För de tre oskyldiga som avrättades på 1700-talet, utkrävs en hämnd, Marits förbannelse kräver tre offer ur Löwensköldska ätten. Men den förklaringen kommer inte förrän i slutet. 

Dessförinnan sker många tragiska ting, Annas och Karl-Arturs äktenskap är alltför omaka. Det går aldrig att sympatisera med fattigprästen Karl-Artur, han drivs större delen av livet av Högmod och andra dödssynder. Den Malvina Spaak som en gång försökte hjälpa gossen Adrian Löwensköld utav kärlek, avvisades av aristokratiskt högmod. Hennes dotter, Thea Sundler, är lika förvriden som Karl-Artur, och därför lika svår att ta till sig. Men det är mångdimensionella karaktärer, som dock förvrängs av hämndens svarta magi. 

Den ljusa sidan är dalkullan Anna Svärd, rättfram, händig och företagsam. Hon som alltid kan klara sig själv, genom att vandra med kramsäcken på ryggen. Hon tar godhjärtat hand om de tio fosterbarn som Karl-Artur ropar in på fattigauktionen - även han av godhet - men en god gärning han inte klarar av att föra i land. Många barn far illa i det skildrade 1800-talet.  

Första intrycket är episodiskt, kanske för att den först gick som följetong, innan den blev bok till Selmas 70-årsdag. Men det är inget fel på det episodiska, det ger många intressanta scener med inblickar ur olika synvinklar, som vidgar denna släktkrönika. För det är en släkt med många generationer vi måste ta till oss, och där finns fullt av utmejslade olika personligheter. 

Till exempel kan vi se att i Thea Sundlers inre dialog, uttrycker hon sig hellre som 'man' än som jag-berättare. Hur än självsäker, så är hon ett redskap i det undermedvetna. Å andra sidan är Anna Svärd, med sin folkliga dialekt, lite kluven inför sitt äktenskap med den omaka prästen, varför hon ser sig själv både som 'prästfrun' som hon drömmer om, men ändå inte riktigt kan tro på, samtidigt som hon mycket väl vet att 'Anna Svärd' det är hennes verkliga jag, och därför talar i sitt inre om sig själv som just 'Anna Svärd'. 

Una storia siciliana - Hjalmar Bergman (1925, övers. 1991)

Svensk titel: "En historia från Sicilien"

En märklig upplevelse. När jag hittade den här italienska utgåvan av Hjalmar Bergman, fck jag först för mig att det var Hjalmar Bergman själv som skrivit denna historia på italienska. Han älskade Italien, han levde där sammanlagt i åratal, både som ung, och senare med sin hustru, främst i Florence, men även i Rom, och på andra håll. Antagligen både för att studera och för att det var 'billigt' när han var ung. Han måste ha talat italienska, men här misstog jag mig nog. Bokens översättare är Raffaele och Angelo Tajani. Jag visste inte åt vilket håll, men eftersom den utgavs på Sicilien först 1991, måste de ha översatt till Italienska, inte från.

Boken är i parallelltext, alltså vänster sida i varje uppslag är på svenska och varje högersida på italienska. Så även Lars Forsells förord, som tar upp det förvånande att Hjalmar Bergman som en av Sveriges mest originella författare - endast överträffad av Selma Lagerlöf - så sällan översatts till andra språk. Men texten på svenska respektive italienska, skiljer sig en hel del, i synnerhet i början, vilket gav mig en hel del huvudbry. Översättaren har tagit sig en hel del friheter, eller? 

Sättningen av texten vill på något sätt markera skillnaden, genom att kolumner och font på vänster respektive höger sida skiljer sig en hel del. Den svenska är smal, nästan som en tidningskolumn, men sitter ihop, delas sällan i stycken. Den italiensk är bred, i normal font, med täta styckesindelningar. Den avslutande biografin som informerar om Hjalmar Bergmans liv och verk är dock enbart på italienska.

När jag började jämföra texterna tänkte jag först, Bergman är "för svensk", jag förstår att översättaren, italienare, kanske sicilianare, måste gör texten till sin egen. Det är hans kultur som skildras. Men så avbröt jag läsandet för att söka hitta någon, inte minst ville jag veta utgivningsår. Men det verkade omöjligt. Det är en novell, och ingen verkar ha försökt hålla reda på hans noveller, som han kastade ur sig för att stoppa igen hål i sin ekonomi. Inte ens Hjalmar Bergman-samfundet. 

Bergmans svenska text liknar inte hans vanliga historier, här är hela tiden ögat fokuserat, och när jag slutligen hittade den på wikipedia, anges den som en 'filmnovell'. Inget årtal. Genast insåg jag att det är ett filmsynopsis, men som antagligen inte blivit filmad. Så medan Bergmen talar om för kameramannen vad som skall synas i bild, gör översättaren om det till en historia. Replikerna överensstämmer på språken. Det måste ha varit på stumfilmstiden, alltså 1920-tal, så replikerna skrevs att läggas in i filmavsnitten. 

Nåväl jag läste ut boken, och efter sista ordet har Bergman själv noterat ort och år, där står

"Bern - Como, mars 1925" - Alltså Bern i Schweiz och Como i Norditalien, där han var på resa 1925.  

Vad som börjar som en maffia-historia, kamp mellan jordarbetare och jordägande adel, frågor om hedersmord och familjesammanhållning, växer ut till en triangel med kyrka-religion-klostret som tredje part i intrigen. Och jag tänker på Hjalmar Bergman som moralisten, hur mycket av hans andliga frågor påverkades av hans intryck av italiensk katolicism och vidskepelse kring år 1900?? 

När den oskyldigt dömde dödas, inser jag att den här historien snarare borde läsas vid påsktid, än så här i juletid. 

PS. 2026-01-11

Började just läsa Bergmans brev från 1927, där står i ett brev till Tor Bonnier, dat. 29 januari, från Florens, citat:

" 'Filmnovellerna' ska givetvis ej publiceras - ha ingenting med litteratur att skaffa* (*men var snäll o kasta inte bort dem.)" ... "Filmhistorien har råkat alldeles i stagnation."

Vilket passar in med mina funderingar ovan.

Charlotte Löwensköld - Selma Lagerlöf (1925)

Efter tre generationer Löwensköld med omgivning i del 1, som var en spökhistoria från 1700-talet, parallellt md den framväxande Upplysningen, rör sig denna andra del, som är en mer traditionell roman, via en fjärde generation - överstinnan Ekenstedt, född Löwensköld på Hedeby - till att främst fokusera på femte generationen på 1830-talet. 

Charlotte själv tillhör en fattig sidogren av släkten Löwensköld, men nog har hon skinn på näsan, där känns hon ha släktskap med såväl Sara i CJL Almqvists Det går an (1839) som med Fredrika Bremer, även om jag ännu inte läst särskilt mycket av Bremer. Vi rör oss alltså nu från romantik till tidig realism.

Charlotte lever, i brist på egna medel, som sällskapsdam hos ett äldre par, prost och prostinna, dit överstinnan Ekenstedts bortskämde son Karl-Artur fått tjänst som hjälppräst åt den gamle prosten. 

Viktigare än romantiken är i synnerhet pietismen, en stark andlig rörelse i tiden, som delar människorna i för och emot. Historien har en så pass snirklig intrig, att trots att det är tredje gången jag läser den - om än med ca 20 år mellan varje gång, så är det så många turer fram och tillbaka att jag faktiskt inte mindes hur hur historien slutade för Charlotte. Pietismen är som sagt en vattendelare som påverkar relationer både mellan barn och föräldrar, och mellan sockenbor i det sociala livet. Så också mellan Charlotte och Karl-Artur som förlovat sig, men som trots fem långa år av förlovning ännu inte kommit äktenskapet närmare. 

Charlotte vill stödja honom på alla sätt, i hans karriär, medan han själv oroar sig för att inte få leva sitt liv i Jesu fotspår, fattig och dygdig, utan söker stöd från annat håll, vilket leder till förtal och intriger. Men trots avundsjuka och förtal, försökte Charlotte leva minst lika, för att inte säga mer osjälviskt än sin fästman. Men inte är det lätt. 

Som så ofta hos Selma Lagerlöf, problematiseras kärleks-begreppet. Boken är full av levande utmejslade karaktärer, som brottas med kärlekens irrvägar. Dödssynder som avundsjuk och girighet, finns där men i synnerhet 'dygderna', som så lätt stupar på sitt eget högmod. Mycket läsvärt. 

Lagerlöf låter motsatserna spela mot varandra, och det är åter psykologi och sociala intriger, som har huvudrollen, spöket i del 1 ligger lugnt i sin grav, ostörd av pietismen. 

Löwensköldska ringen - Selma Lagerlöf (1925)

Det finns mycket av Selma Lagerlöf  som passar bra som julläsning. I år beslöt jag att läsa om trilogin om Löwensköldska ringen. Dessutom har jag har jag många av hennes böcker i rött skinnband, vilket också får mig i julstämning. 

Första delen, som heter just Löwensköldska ringen, är en spökhistoria från 1700-talet. Men för mig känns den annorlunda mot hennes tidigare spökhistorier. Vilket inte är så märkligt. Förutom sin egen stil, följer hon med sin samtid, 1920-talets gryende socialrealism. 

Första delen är en kortroman, cirka hundra sidor, som följer tre generationer Löwensköldar på Hedeby, och andra gestalter i trakten, som alla påverkas av 'ringen'. Historien börjar under karg efterkrigstid, då efter Karl XII, liksom i Selmas samtid - med allt vad det innebär av att bearbeta trauman. 

Trots att general Löwensköld 'spökar' hela texten igenom, så upplever jag alltså texten mer modernt socialrealistisk. Avskald, helt utan romantisk spiritualism. Det är ju också upplysningstidens 1700-tal, då andar började ses mer som skrock än som spiritualism. Och det är grått och hårt, med andra ord 'själlöst', spöket till trots, i alla fall för mig. 

Men den sista tredjedelen har vi hunnit till 1780-talet och då ljusnar det mot förromantik, inleder den gustavianska eran, när konflikten äntligen får sin lösning efter tre generationer av mänskligt lidande. Den förfrusna kärleken har äntligen börjat att smälta. 

Men detta är alltså bara en kort inledning. Därefter följer två romaner av normallängd, att förgylla min julstämning. 

Lotten Brenners ferier - Hjalmar Bergman (1928)

Denna märkliga historia bjöd mig på en berg-och-dalbana av olika känslor.

Anti-hjälten blev väl populär under tidigt 1900-tal. Men Anti-hjältinnan? Nog måste Lotten Brenner vara prototypen? Benämnd den 'fula', för att hon är stor, matglad och fräknig? Men blyg är hon inte, utan företagsam, utbildad, doktor i anatomi. Men hennes strategi genom livet har varit att använda humor, som så många som riskerar att mobbas. Hon förekommer begabbarna, är narraktig. En clown? 

Ändå riskerade hon ett tag att falla ner i offerrollen, och då kniper det i hjärtat, hur mobbarna far fram. Efter en lugn inledningen, byter tonen under hela mitten av historien, när Lotten sänts iväg på 'ferier' på Främmande Kusten, av vännerna, som vill att hon ska få uppleva kärlek, kanske hitta en livspartner.  Inte för att någon tror på det. Det behövs intriger. Men då blir Bergmans språk lika narraktigt som Lotten själv. Det måste vara Lotten eftersom både inledning och avslut är så mycket mer sansat. Lotten diktar upp sin ferie med yvigt språk - i sin dagbok. Allt är kodspråk, inga riktiga namn nämns. Hon leker. Och vännerna spionerar via Johan Markurell, men får  också i efterhand tag på Lottens dagbok, för att tyda vad som verkligen hänt. 

Badgästerna kallas 'badianer', vilket med tanke på talet om apache-dansen, tycks vara en samman-sättning av badare + indianer. Å andra sidan får det också en biton av 'babianer', alltså aporna, med tanke på hur de tanklösa badgästerna klampar fram och beter sig på stränder och hotell under sommarbaden. Berättaren är en mosaik av dagbok, spioner, röster ur omgivningen. Det är närmast ogripbart, inte kronologiskt. Först skrattar jag, men emellanåt balanserar allt på gränsen till 'för mycket'. 

Det är då allt lutar mot tragedi, det gör ont. Ska mobbarna vinna?  Men till slut vänder allt. Hon tar sig ur offerrollen, och kommer ur hela röran starkare. Vad som först tedde sig som 'för mycket', får nog sin förklaring i psykologin hos narren, clownen. Allt lugnar ner sig. Vi slipper det tragiska slutet, humorn återvänder. 

Frågan är om Bergman själv, den lite aparta, överviktiga text-skaparen, även lagt in egna upplevelser i kod-form? Nästa roman han skriver blir Clownen Jac. Den sista. Jag har några till att läsa, som skrevs före Lotten Brenners Ferier, men jag läste den här före dem, eftersom Lotten hade en biroll i Flickan i frack. Och när jag når slutet, visar det sig att, jo, Lotten är på ferier, samtidigt som Katja våndas efter hennes frack-episod, hos Ludwig och hans kvinnliga släktingar, samma kvinnor som skickat Lotten till Främmande Kusten. 

Allt snurrar kring Bergmans Wadköping, hans fiktiva kalejdoskop över livet.