Första delen, som heter just Löwensköldska ringen, är en spökhistoria från 1700-talet. Men för mig känns den annorlunda mot hennes tidigare spökhistorier. Vilket inte är så märkligt. Förutom sin egen stil, följer hon med sin samtid, 1920-talets gryende socialrealism.
Första delen är en kortroman, cirka hundra sidor, som följer tre generationer Löwensköldar på Hedeby, och andra gestalter i trakten, som alla påverkas av 'ringen'. Historien börjar under karg efterkrigstid, då efter Karl XII, liksom i Selmas samtid - med allt vad det innebär av att bearbeta trauman.
Trots att general Löwensköld 'spökar' hela texten igenom, så upplever jag alltså texten mer modernt socialrealistisk. Avskald, helt utan romantisk spiritualism. Det är ju också upplysningstidens 1700-tal, då andar började ses mer som skrock än som spiritualism. Och det är grått och hårt, med andra ord 'själlöst', spöket till trots, i alla fall för mig.
Men den sista tredjedelen har vi hunnit till 1780-talet och då ljusnar det mot förromantik, inleder den gustavianska eran, när konflikten äntligen får sin lösning efter tre generationer av mänskligt lidande. Den förfrusna kärleken har äntligen börjat att smälta.
Men detta är alltså bara en kort inledning. Därefter följer två romaner av normallängd, att förgylla min julstämning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar