Efter tre generationer Löwensköld med omgivning i del 1, som var en spökhistoria från 1700-talet, parallellt md den framväxande Upplysningen, rör sig denna andra del, som är en mer traditionell roman, via en fjärde generation - överstinnan Ekenstedt, född Löwensköld på Hedeby - till att främst fokusera på femte generationen på 1830-talet.
Charlotte själv tillhör en fattig sidogren av släkten Löwensköld, men nog har hon skinn på näsan, där känns hon ha släktskap med såväl Sara i CJL Almqvists Det går an (1839) som med Fredrika Bremer, även om jag ännu inte läst särskilt mycket av Bremer. Vi rör oss alltså nu från romantik till tidig realism.
Charlotte lever, i brist på egna medel, som sällskapsdam hos ett äldre par, prost och prostinna, dit överstinnan Ekenstedts bortskämde son Karl-Artur fått tjänst som hjälppräst åt den gamle prosten.
Viktigare än romantiken är i synnerhet pietismen, en stark andlig rörelse i tiden, som delar människorna i för och emot. Historien har en så pass snirklig intrig, att trots att det är tredje gången jag läser den - om än med ca 20 år mellan varje gång, så är det så många turer fram och tillbaka att jag faktiskt inte mindes hur hur historien slutade för Charlotte. Pietismen är som sagt en vattendelare som påverkar relationer både mellan barn och föräldrar, och mellan sockenbor i det sociala livet. Så också mellan Charlotte och Karl-Artur som förlovat sig, men som trots fem långa år av förlovning ännu inte kommit äktenskapet närmare.
Charlotte vill stödja honom på alla sätt, i hans karriär, medan han själv oroar sig för att inte få leva sitt liv i Jesu fotspår, fattig och dygdig, utan söker stöd från annat håll, vilket leder till förtal och intriger. Men trots avundsjuka och förtal, försökte Charlotte leva minst lika, för att inte säga mer osjälviskt än sin fästman. Men inte är det lätt.
Som så ofta hos Selma Lagerlöf, problematiseras kärleks-begreppet. Boken är full av levande utmejslade karaktärer, som brottas med kärlekens irrvägar. Dödssynder som avundsjuk och girighet, finns där men i synnerhet 'dygderna', som så lätt stupar på sitt eget högmod. Mycket läsvärt.
Lagerlöf låter motsatserna spela mot varandra, och det är åter psykologi och sociala intriger, som har huvudrollen, spöket i del 1 ligger lugnt i sin grav, ostörd av pietismen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar