Så har jag slutligen läst en modern klassiker från 1984 - Varats olidliga lätthet - en bok jag bevarat i minnet alla dessa år, på grund av att den filmatiserades redan 1988 med en ung Daniel Day-Lewis, Lena Olin och Juliette Binoche. Och även om den distribuerades som amerikansk film kändes den främst europeisk, och hade flera svenskar inblandade, som fotografen Sven Nykvist, och skådespelarna Stellan Skarsgård och Erland Josephson. Det var en viktig film på den tiden, jag är inte ens säker på att jag såg hela filmen, det jag främst minns är Lena Olin i plommonstop, bilder som kan ha visats som klipp i TV:s program med filmrecensioner.
Men nu när jag läst romanen, inser jag att den för mig är urtypen av postmodern roman från 1980-talet. Blandningen av fiktion och fakta, en lek med stilmedel, utforskande av skrivandet, det metafiktiva. Kundera talar om hur 'personerna', dvs romanens karaktärer, "föds ur en situation, en sats, en metafor", och hur de alla är delar av honom själv. Att skriva är att utforska alla möjligheter, hypotetiskt, fiktivt, de gränser han själv aldrig överträtt, kan han utforska i texten.
Alltså sofistikerat hypotetiskt, samtidigt som Kundera skapar scener med känslomässigt djup som både kan gripa och provocera mig. Han skapar trovärdighet av det hypotetiska, och sedan
Och ur detta hypotetiska, skapar Kunderas karaktärer känslomässiga djup som får mig som läsare att både gripas och ibland provoceras. Trovärdigt, trots den hypotetiska premissen. Och han laborerar med många olika berättargrepp, han leker med allvaret. Och tiden. Romanen är inte kronologiskt berättad, utan vi får olika aspekter vid olika punkter i texten.
Tiden och minnet hör till romanens teman, minnets förmåga att hoppa, omvandla och omtolka. Han refererar bland annat till Myten om den eviga återkomsten, som ett begrepp som kommer från Mircea Eliades bok med det namnet (fransk uppl. utökad 1969), om tiden som cirkulär, inte progressivt linjär. Vilket Kundera utnyttjar i sitt upplägg av romanen, där även Kapitelrubrikerna återkommer.
Centralt i romanen är också Sovjets invasion i Prag 1968 - liksom i andra av Kunderas texter, naturligtvis. Han refererar också till att tjeckerna såväl 1618, som 1938 försökt försvara försvara sin 'åsiktsfrihet', men att det båda gångerna ledde till krig och ofrihet. Frågan blir, om man låtit bli att kämpa för sin frihet, skulle resultatet ha blivit något annat?
Så romanen är ett tidsdokument. Sabina, konstnären i romanen, målar dubbelexponerade tavlor, som hon menar är en begriplig lögn på ytan och med en ofattbar sanning i bakgrunden. Hon är alltså Kunderas konstnärliga aspekt, viljan att diagnostisera sin samtid. Läkaren Tomas vill rädda liv som kirurg, men hindras av politikens janusansikte, maskspelet där ingen vågar lita på någon. Den tror han inte kan leda någonvart. Han avskedas och tvingas arbeta som fönsterputsare. förvisas. Och mot slutet av livet flyttar han och hans hustru Teresa ut på landet, blir hårt arbetande lantarbetare - bara för att få vara ifred, och det är en befrielse.
Kundera säter kitsch-stämpel på politiken. Det är mycket intressant.
"Så snart kitschen uppfattas som den lögn den är förvandlas den till icke-kitsch. Den mister sin auktoritära kraft (...) För ingen av oss är en övermänniska och ingen av oss går helt fri från kitsch. Hur starkt förakt vi än må hysa för kitschen, hör den till människans villkor."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar