Afrikanen av Le Clézio (2004) (kurs 11)

Parallellt med Allt är vind skulle vi läsa Afrikanen : porträtt av en far som är en ren självbiografi från Le Clézios barndom, en kort period då han rest med sin mor till Afrika för att få träffa den far som andra världskriget hindrat honom från att lära känna. Och det var från dessa två böcker gemensamt vi skulle kommentera kolonialism-temat.

I Sverige kom Afrikanen ut 2005, två år före Révolutions (på franska 2003, sv. övers. 2007, Allt är vind). I Frankrike kom den 2004, året efter, antagligen för att arbetet på Romanen väckt många bilder av fadern som Le Clézio önskade klargöra närmare. Afrikanen visar också att romanen inte är en kopia av verkligheten. Fadern i romanen har inte samma yrke eller ens placering i världen. Det är som om Le Clézio snarare undvek sin far i romanen.

När Le Clézios mor skulle föda sitt barn, återvände hon till Frankrike, och där blev hon strandsatt av andra världskriget. Åtta år tog det innan hon kunde återvända till sin make som arbetade som läkare i Afrika. Jean-Marie upplevde tiden där med kluvna känslor. Fadern, som han aldrig lärt känna, och hans auktoritet, kunde han inte förlika sig med. Däremot var Afrika i sig, med alla nakna svarta kroppar, upplevelsen av ett paradis. Den långe blonde Bretagnaren fantiserade ihop att hans mor egentligen var svart. Han ville ha det så, han ville vara del av tryggheten i friheten. Men som vuxen kommer han fram till att det var fadern, isoilerad på den afrikanska landsbygden, som hade tagit till sig det levnadssättet som det sanna. Det var han som var Afrikanen.

Ett mycket intressant tema rakt igenom Allt är vind är frågor kring utseende, rasdrag. Delvis är människor, genom sina resor världen över, en blandning av raser. Indokinesiska småflickor hamnar i västerländska mäns ägo och förs till Europa. Det kryper i skinnet vid tanken på slaveri och utnyttjanden som fortplantar sig människor emellan. Men också svårigheten att hitta var den fasta gränsen går mellan kärlek och utnyttjade. Finns den?

Men det finns också en insikt om att det INTE går att dela in människor i raser. Att man ka ha ett asiatiskt, eller varför inte samiskt? utseende, de sneda ögonen, även utan att ha asiatiskt blod i ådrorna. Alla eventuella tankar om renrasighet omkullkastas, blir absurt. Ändå fortsätter vi människor att jämföra och kategorisera varandra som 'indokinesiskt', 'libanesisk', 'indiansk' osv. Trots det omöjliga. Vi är alla individer, och kan omöljigt vara vissa om hur vårt verkliga stamträd ser ut.

Och är det verkligen generna som gör oss till den vi är? Eller är det känslorna till den plats där vi växte upp?