Släktfeber av Sara Paborn (2009)

Av en händelse började jag läsa två - i mitt tycke upprörande känslokalla - böcker på samma gång. Den ena i pocket för bussresorna till och från jobbet, och den andra inbunden nyköpt nyutgiven debutroman. Eftersom jag uppfattade känslokylan så slående lika, sänkte jag att det skulle passa att sammanfatta böckerna ihop. Men den inbundna boken är liten och nätt och hemma har jag längre lässtunder, än för den nästan dubbelt så tjocka pocketboken, på relativt korta bussturer.

Pocketboken är En doft av Apelsin av Joanne Harris (2001), hon som skrev Chocolat, som Lasse Hallström gjorde en så härlig film av, med bl.a. Juliette Binoche, Johnny Depp, Lena Ohlin. Vet ju inte om boken var lika härlig som filmen, har svårt att tro annat. Därför blev denna nya bok till stor del en stor besvikelse. Jag har alltså ännu inte läst ut den, men ändå ...

Vad som stör mig är det totala avståndet mellan mor och barn, men också mellan de tre syskonen sinsemellan. Jag har svårt att förstå illviljan. Att man med berått mod kan göra en familjemedlem illa. Någonstans konstateras att barn är känslokalla vildar. Jag kan inte hålla med om det synsättet, men har stött på det tidigare. Synsättet är väl då att människan föds som en tabula rasa som sedan påverkas av sin omgivning och erfarenheter, tills detta väcker medkänsla, eller inte. Kanske är det sant. Jag har väl inte mött så många barn men de jag mött, inte minst min egen dotter, har alltid visat stor medkänsla och beskyddaranda gentemot andra barn och även vuxna, och att detta inte minskade förrän efter svåra törnar i skolan, och mest av allt i tonåren.

En viss förändring sker dock senare i boken. Små referenser till att det är modern som efter faderns död i andra världskriget, försöker få sina barn att bli vuxna i förtid. De lever under hårda tider. Här kommer reflektionen att det är modern som gjort barnen, som anklagar sig själv, för att ha gjort barnen till vildbasar genom sitt avståndstagande, sitt karga burdusa sätt att bete sig och dölja känslor... (mer om detta en annan gång)

Men som sagt, hemma på nattduksbordet låg en helt nyutgiven bok från Brombergs, vilket väckt min läslusta. Till Brombergs har jag alltid hyst stort förtroende. Adlibris hade en intervju med Dorothea där hon berättade om sitt första möte med manuskriptet, och hur hon genast var helt och fullt övertygad om att den skulle ges ut.

Därför skakades mina grundvalar av den ytliga känslokallheten i boken Släktfeber. Någon feber fanns där inte. Varför ville hon ge ut den? Vad var meningen? Hur skulle jag tolka boken? Humorn förstod jag inte. Skämten känns så torra att hela boken speglas av en tidig scen mellan berättarjaget, en kvinna i 30-årsåldern, och hennes far. Relationen är fullständigt kontaktlös. Han är tvär och gnölar hela tiden, och vid just detta tillfälle säger han att ungdomar idag inte har någon humor, och så börjar han dra gamla skämt, som när han var ung, för så vill han att humorn skall vara. Men dottern/jag-personen, drar inte på munnen. Det finns ingen kontakt mellan dem som gör att de kan roa varandra, de har ingen gemensam familjehumor. Och detta blir som en symbol för mitt förhållande till alla skämten i boken. Jag drar inte på munnen en enda gång.

Det enda förmildrande är fadern som hängt upp korkar i tallen, under vilken han placerat sin stol. För att han vill ha sin egen 'korkek' att sitta under. Det är det enda som väcker en sorts ömhet i mig, för honom, som i övrigt är odräglig. Liksom alla andra i boken är odrägliga.

Så hur ska jag uppfatta boken? Absurd, står det på omslaget. Med tanke på korkarna i tallen är det svårt att se romanen som realistisk. Men hur pass absurd är den? Aftonbladets recension (2009-03-18) säger att romanen lanserades 'som en munter skröna om härliga original'. Eventuellt en skröna, men inte munter. Och några härliga original hittar jag inte (förutom detaljen med den hemmagjorda korkeken).

Romanen spretar. Framemot de sista 50 sidorna, börjar jag äntligen fatta ett visst intresse för den och tänker att jag kanske ändå inte ska slänga den fortaste möjliga. Det är när berättarjaget plötsligt börjar visa fram en viss takeförmåga, viss analysförmåga över livet och relationerna runt omkring henne. Jag tänker att kanske skall jag inte - som när jag var ung - bara kassera allt jag inte förstår. Kanske skall jag läsa om boken någon gång och fundera över vad författaren har för livssyn egentligen.

Aftonbladets recencent Inga-Lina Lindqvist säger sig provocerad av dåsigheten och karaktärernas tomhet. Som om 'själen slammat igen'. Och där håller jag helt med, frånvaron av ande och självständig tankeverksamhet. Men mot slutet så spricker den kalla fernissan. Berättar-jaget drömmer att skriva något djupt. Säger att det antagligen är en sorts rädsla som hindrar henne (normalt jobbar hon med PR - suck, ytligare kan det naturligtvis inte bli).

Så då kan jag undra, är det detta författaren vill visa? Större delen av boken är ytlig, klarlackad som PR med sjuk humor. Och sedan krackelerar det och där anas en dröm om att finna något djupare. Hon önskar att modern och mostern ska mötas och kunna samsas efter ett liv i fiendskap. Ändå gör de sig av med fadern, på ett hjärtlöst sätt. Även om vi får ett vykort från honom som visar att han följt sina egna drömmar och åkt till Danmark, och inte som befarat kvävts av en banan övergiven på en busshållplats. Att modern efter att ha övergivit honom, säger att Hon minsann inte kan ta ansvar för allt, får berättar-jaget att känna viss 'lycka'. Är det ärligt (fadern som aldrig ens orkat ge sin dotter en kram)? Eller bara absurt känslokallt?

Romanen visar upp släktrelationer som 'blod är tjockare än vatten' inte genom att vi tycker om varandra, utan genom att vi trots känslokallhet ändå 'inte' bryter upp. Och att detta är fel. Jag kan känna min föräldrageneration och även många 40-talister, i detta förhållningssätt. Släktkärleken, den du föds i - föräldrar och syskon - var stark, men den man gift sig med ...? Har du tagit fan i båten ror du honom iland. Drömmen om äktenskap och barn, för att man inte kan komma på något annat ägna livet åt. Men jag känner inte igen mig själv ...

Romanens berättarjag får dock denna insikt: "Jag tänker på att det inte finns något direkt sammanhang i livet, ingen effektfull slutkläm. Snarare består det av plötsliga solkatter ... oförutsägbara och svåra att fånga. ... Livet är inte en rebus som ska lösas och det finns något trösterikt i det."

Livet är ingen rebus. Man behöver inget förstå. " Jag behöver inte hitta det pefekta svaret. "
Kanske den trösterika lättnad författaren upplevt en dag och velat förmedla? Känslan att jag-kan-släppa-allt filosoferande och ändå fortsätter livet.

Romaner brukar ju annars ofta uppfattas som ett försök att strukturera upp livets alla kaotiska enskilheter, ett försöka att göra något gripbart av den stora helheten som verkar så splittrad och svår att komma överens med. Att romanen, konsten, hjälper oss att vara människor och lära oss något om oss själva. Vilket också kan underlätta livets svårigheter.

Visst, vi behöver inget förstå. Men i bristen på filosofi, är dock känslor som kan väckas fullständigt oundgängligt. Känslor väcker den medkänsla, som är förutsättningen för ett hållbart samhälle.

Den enda verkliga tankeställaren i hela boken är när berättarjagets far lakoniskt konstaterar att det inte är konstigt att folk mördar varandra, nu när vi aldrig möts. Detta apropå att man tar ut pengar via bankomat. Tekniken gör att människor inte längre möts. Vi lär oss inte att hålla en vanlig enkel civil hållning till medmänniskor vi inte känner, men ändå är beroende av. Hur ska man lära sig umgås civilt hövligt om man aldrig möts? Kan vi ta ut pengar utan att möta en människa, så kanske vi känner oss lite mindre beroende, mer 'oberoende', eller?

En mycket bedräglig känsla - människan är ett samhällsbyggande djur, för att överleva. Men i romanen tycks alla samband ha lösts upp i tomma luften.