Ninas resa - Lena Einhorn (2005)

Lena Einhorn berättar hur hennes mor, Nina, överlevde förintelsen genom att gömma sig i det längsta i Warszawas ghetto.

Outplånligt intryck på mig gjorde Primo Levis Vad är en människa? om hans lägererfarenhet. Liksom nobelpristagaren Imre Kertész i Mannen utan öde, som egentligen är en ung pojkes storögda misstro, 'detta kan inte vara sant/möjligt?' Inte ett så omänskligt beteende.
Dessa böcker kan man läsa om och om, och behöver egentligen inga fler skildringar, tänkte jag.

Men Ninas resa är annorlunda. Nina klarade sig undan, ödet gick hennes väg. Här får jag insikter om Warszawas ghetto som jag aldrig tidigare hört. Och mänsklig anpassningsförmåga och kamp för överlevnad är lika stark som någonsin. Jag reagerade redan när jag läste Primo Levi, över att läsningen skapar så mycket spänning, inte bara avsky inför den omänsklig behandlingen, utan ett brinnande hopp. Som inför en deckare, spänningsroman. Måtte han/hon klara sig!

Och det är med en sorts skuld jag upplever denna upphetsning. Kanske en känsla liknande den Nina själv uttryckt: - Det går inte att överleva förintelsen utan skuldkänslor. Av Warszawas många hundratusentals judar, var Nina en av mindre än hundra överlevande. En ofattbart låg siffra. Så få blev kvar att vittna. Man stänger boken lättad över att hon överlede, men samtidigt var det så oändligt många som saknade samma 'tur' och försvann...