Slumpens spöke - William S Burroughs (1995)

En av trådarna jag skulle vilja följa, nu när jag åter är fri att läsa vad jag vill, är litteraturens förnyelsen under efterkrigstiden. I Frankrike kom 'Le nouveau roman', jag läste Marguerite Duras' Moderato cantabile (1958) i höstas. I USA under samma tid växte BEAT-rörelsen fram. När jag börjar peta i den dyker William S Burroughs upp som en något äldre mentor till det unga gänget. Hans genombrott, Naked Lunch (1957), tillhör väl det man borde läsa som en milstolpe. Men den finns inte på mitt bibliotek, och inte blir jag tillräckligt frestad att köpa den (finns ju alltid på engelska) av NE:s beskrivning "narkotikaberoende och våldsinriktad homosexualitet". Våld och narkotika har jag alltid klarat mig utan.

Mitt bibliotek har i alla fall hans sista bok, Slumpens spöke (1995), liten och nätt, med en vacker lemur på framsidan, som kom på svenska så sent som 2009. Jag inser genast att texten i sig inte fungerar som introduktion till författarskapet. Jag upplever att man skulle tjäna på att ha läset hans tidigare böcker för att förstå. Till bokens höjdpunkter hör därför Kristoffer Nohedens informativa efterord. Han skriver just att Burroughs ofta tar avstamp i sina tidigare böcker, utgår ur överblivet material.

Burroughs experimenterade gärna, och blev förebild genom sin cut-up-teknik. Att stycka texter och blanda, tydligen med en magisk känsla att de då kunde förutsäga framtiden. Jag associerar genast till modernistisk formfri diktning, där man sökte nya psykologiska djup.

Vad gäller Burroughs metaforer kan jag relatera till mänskligheten som ett virus, det tänkte jag själv som ung. Hur vi breder ut oss och lämnar allt mindre utrymme åt andra arter. Men för Burroughs är även ordet, språket, och inte minst kristendomen ett virus. Ordet är i Bibeln symbol för Guds skaparkraft. Lustigt att en författare förtalar språket. Men enligt Noheden drev han aldrig någon enhetlig filosofi, utan ställde motsatserna mot varandra.

Han kritiserade religionens monopol på magin för ett fåtal. Därför får konsten i vår tid tjäna som magi för oss andra. För att frammana, förutsäga, skapa ... får jag förmoda. Dessutom har han helt klart tagit parti för djuren, inte minst lemurer. Vilket inte bara är sympatiskt, utan ligger i tiden. Ekokritiken tillhör ju de nyaste tillskotten inom litteraturteorin.