Brobyggarna - Jan Guillou (2011)

Jan Guillou har inlett en serie han kallar Det stora århundradet.  Att gapa över nittonhundratalet är naturligtvis att gapa över mycket. Inte desto mindre blir jag nyfiken. De första två delarna har utkommit, båda behandlar de två första årtiondena. Intressant är den udda infallsvinkeln, att utgå från Norge och tyska Östafrika, i första delen, Brobyggarna. Udda från vad vi är vana vid, och därför tillför det något nytt. Vi får en ensidig historia från andra hållet, kan man säga. En annorlunda partsinlaga. Och första världskriget utspelas här i Östafrika där tyskarna tydligen förblev obesegrade intill moderlandets kapitulation.

Det betyder inte att den inte kan ifrågasättas. Visserligen är jag inte insatt nog för att ifrågasätta. En av de bidragarna orsakerna till att tyskarna marscherade in så frimodigt i första världskriget, brukar betecknas som 'preusseriet'. Preussens monarki som arbetade för det tyska rikets enande, hade en militär med  kadaverdisciplin. Den tycks inte ha föjt med till kolonin i Östafrika. Å andra sidan, präglades den följande Weimarrepubliken efter krigsslutet av socialism ...

Annars är det detaljer jag opponerar mig mot, saker som känns anakronistiska. Det är ju alltid så inom den historiska genren, risken att slentrianmässigt tänka utifrån våra moderna förutsättningar. En sån detalj är när huvudpersonerna Lauritz och Ingeborg beskrivs som moderna genom att de inte bara delar sovrum utan även sover samman nakna. En ny sexualsyn är på väg, visst, någon måste ha bildat förtrupp, gärna då folk som förespråkade kvinnlig rösträtt. Å andra sidan kan inte värmen i dåtidens bostäder jämföras med dagens. Det drog, kylan främjade behovet av nattkläder på ett helt anant sätt än idag.

Och hur än mycket Lauritz beundrar sin hustru så känns det övermäktigt att hon inom sex år inte bara lär sig norska och pendlar tågledes Bergen-Kristiania för att utbilda sig till läkare och samtidigt genomgår minst två graviditeter. Visst hon hade barnflicka, vilket kan ha underlättat för Ingeborg att klara såväl moderskap som studier och yrke, då för hundra år sedan var det snarare regel att kvinnor tvingades välja - yrke eller familj. Men jag undrar ändå hur hon hann? Var läkarutbildningen kortare på den tiden? Och hur i allsindar kan det vara möjligt att förvåna någon med att man tagit doktorsgraden? En doktorspromovering kunde väl inte komma oförberedd, ens på den tiden?