Var väl lite tveksam efter De utsatta, om Birgitta Trotzig är så bra sommarläsning, men chansade nu på Levande och döda : tre berättelser som inleds med berättelsen "Barbara". Och jag älskar den.
Åter igen rör det sig kring en präst i gången tid. Men denna gång upplever jag det inte som nattsvart, bara som känslomässigt insiktsfullt. Känslor är fortfarande lika svårt, men de finns trots allt, även om de oftast trycks ner. Texten vävs av personernas känsloliv, inte kring objektiva fakta.
Ett tema är att varje människa är som inlåst i sin egen 'dröm', känslobubbla, vilket faktiskt gör dem till isolerade öar, som aldrig hamnar på samma våglängd. Som samlingsnamnet anger är även pendlandet mellan det levande och det döda ett huvudtema. Komplexiteten, helheten i berättelsen, pendlar mellan känslomässig vilja och ovilja att leva eller dö.
Att människors liv tycks ödesdrivna att sammanföras med sin anklagare.
Men liksom i De utsatta rör sig historien kring skapelsen av ett barn, mellan den unga barnhustrun och den avvisande äldre mannen, fadern, som dras till en känsla han inte kan hantera.
Detta barn föds på midsommarafton, och "töcknet hävs". Ändå överlever inte modern, men den havsögda Eva Marina, blir sin fader till tröst och glädje. Hans stenhjärta kan långsamt mjukas upp.
"Varför blir livet till en så olöslig förhårdnad i oss?"
Frågan finns uttalad i denna text och känns som central i de texter av Trotzig som jag hittills läst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar