Förr visades ofta gamla 30-talsfilmer på TV, Några jag särskilt minns för sin humor är Den gäckande skuggan (1934) och några uppföljare om jag minns rätt. Huvudpersoner var en motvillig privatdetektiv och hans hustru, och det jag minns mest - deras lilla vita pigga foxterrier.
När jag nu beslutat mig för att läsa något av Dashiell Hammett, mannen som skapade den hårdkokte deckaren, blev jag glatt överraskad av att känna igen Nick Charles som tycks dricka non-stop, och allt skämtsamt gnabb med hans hustru Nora (William Powell och Myrna Loy) - och framförallt deras hunds närvaro från första sidan. Jag älskar humorn som inleder denna historia. Tyvärr ebbar humorn ut ju mer vi involveras i mordutredningen.
Historien avslutas med en förvånande 'twist' i den slutliga lösningen av brottet. Så det är en utmärkt historia på det sättet. Men jag saknar humorn, som helt klart är det man utvecklat i filmerna. Film och bok utkom dessutom samma år, så det var snabbt marscherat!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar