Spelaren - Fjodor Dostojevskij (1866)

Dostojevskij stora romaner måste man ha gott om tid att läsa, låta sig sjunka in. Det var många år sedan jag läste dem och inte blir det någon omläsning denna sommar. Däremot hittade jag hans kortroman Spelaren, som utkom 1866, samma år som han inledde sina mästerverk i tegelstensformat med Brott och straff, följt av Onda Andar, Idioten och Bröderna Karamasov.

Spelaren : ur en ung mans dagbok, är en riktig liten pärla, lite spefult humoristisk, i synnerhet vad gäller beskrivningen av 'farmor'. Det roar mig också att den kurort historien tilldrar sig på, heter Rulettenburg, även det en cynism eftersom roulett-spelet drar till sig och förgiftar människorna mer än vad orten kan erbjuda på det hälsobringande området.

Historien berättas i jagform, i ett febrigt irrande tilltal, som åskådliggör den feber speldjävulens sprider omkring sig. Tydligen skrev Dostojevskij utifrån delvis egen erfarenhet, vad gäller spelberoendet. Spelaren skrevs alltså redan 1866, vilket ger mig en känsla av modernitet, vad gäller både tema och framställning.

Å andra sidan stör jag mig på alla 'halvkvädna visor', dvs allt hysch-hysch runt sex och moral. Att inget inomt detta område uttalas i ord. Vad samtida läsare antagligen 'tog för givet', vägrar jag ta för givet. Mänskliga relationer är komplicerade, möjligt mångfacetterade. Men vi befinner oss mitt under 1800-talet, då äktenskap alltid var ett socialt arrangemang, ett sätt att köpa sig en social ställning, och detta legitimerades genom att tiga och hysch-hyscha kring alla andra mänskliga behov och känslor.

På kurorten befinner sig sysslolös adel från olika länder - ryssar, polacker, tyskar, fransmän, en engelsman - alla som karikatyrer av sin 'nationalart' i en tid då överklassen närmade sig sin undergång, i avsaknad av livsuppgift. Endast engelsmannen är behärskad och innehavare av inkomstbringade 'samhällsroll'. Övriga försöker leva av varann. Polackerna, som saknar eget land sedan Polen delats mellan Ryssland, Preussen och Habsburg, river och sliter och frösöker skäla de dom kan från de rikas spelbord. Ryssarna har gott om land att leva av, men åker hellre utomlands och flirtar med västeuropeisk kultur, trots att den är omoralisk och på väg mot sin egen undergång. Fransmännen tror sig vara förmer än andra, glider på gamla lagrar som kulturnation, trots att denna sedan länge avsatts av den stora revolutionen.

Man får nog säga att detta är en psykologiskt insiktsfull kritik av överklassen.