Den allvarsamma leken - Hjalmar Söderberg (1912)

Läste just om Den allvarsamma leken (1912), för jag vet inte vilken gång i ordningen, och uppfylls genast av lyckokänslor. Söderberg har en sådan underbart sparsmakad stil.

Här är allt precis tvärtom mot vad jag skrivit i inläggen igår. Här finns inte ett enda onödigt ord. Allt flyter lekande lätt. Texten är luftig, kristallklar, behaglig även kring det obehagliga. En kortroman, som ändå behandlar 15 år i Arvids och Lydias liv. Men den berättas utifrån, i tredje person.

Den berömda titeln, som anspelar på kärlek, gör att jag mellan läsningarna glömmer bort att texten innehåller så mycket mer. Alla korta hänsyftningar till för den tiden dagsaktuella samtalsämnena, nyhetsstoff som var en så självskriven miljö för tidningsmannen Arvid, ger stadga både åt hans yrke som journalist och trots den 'korta' texten en trovärdig illusion av tidens gång, liksom att karaktärerna är levande människor som förändras. Söderbergs sätt att inflika nyhetsstoffet lyfter texten enormt i mina ögon. Via denna mer eller mindre bekanta historiska kontext, känner jag mig hemma i tidsandan.

Antagligen är det även luftigheten i texten som gör att jag känner mig mer medskapande och befryndad med Hjalmar Söderberg, så att jag kan lägga in mina egna värderingar, så till den grad att jag inbillar mig en sorts själslig samstämmighet. Större delen av boken tycker jag mig förstå, både Arvid och Lydia.

Ända tills jag når fram mot de sista sidorna, där uppstår inget AHA, ingen sens moral, ingen positiv ny insikt. Allting blir åter tvärtom. Där förvirrade ordtexter brukar nå fram till en ny insikt, väcker slutet hos Söderbergs i stället en besviken avsmak i mig. Hur kunde jag ha missat att hans kvinnosyn alls inte varit positiv, i balans med det tidiga 1900-talets kamp för rösträtt och medbestämmande. Jag blir påtagligt medveten om svartsynen. Visst Arvid känner sig sviken, men inte mer än hur han själv en gång svek, men nu gäller inte längre samma regler för kvinnor som för män. Plötsligt är Lydia svartmålad ...

Då känner jag mig lurad och tänker att just så måste Gun-Britt Sundström ha känt, då hon beslöt skriva sin egen version i För Lydia (1973). Det är definitivt dags att läsa om den, känna på hennes dialog med Söderbergs text...