Läsexempel Ord, Bild ...

Om jag tänker på vad jag läst det sista halvåret, ligger Strindbergs storhet i just konkretionen, som levandegör det mesta jag läst av honom. Poeten Heidenstam är naturligtvis bildskapare, men ofta i en kontext som känns avlägsen min egen. Jag har nyligen börjat smaka på Hans Alienus (1892), ett av Heidenstams tidiga prosaverk (om än med insprängda diktstrofer) så är det fyllt av ett symboliskt bildspråk, som främst rör Hans emotionella inre, och därför lämnar mig utanför kontexten.

Den första hårdkokta deckaren, i Dashiell Hammets debut, Red Harvest (1929), är inte namngiven och även om det är ur hans ögon vi ser på stadens kriminella sjaskighet, så förlorar han på sin namnlöshet och jag upplever inte honom som lika aktivt deltagande som Nick Charles med hustru och hund i The Thin Man (1934) som ger ett outplånligt konkret intryck i alla sina personliga egenheter.

Henrik Pontoppidans Isbjörnen (1887) är också en vinnande historia kring en konkret karaktär, vilken dock bäddade för min besvikelse när jäg därefter läste den två år äldre kortromanen Ung älskog (1885), som för mig blir mer av ett osäkert ungdomsverk. Eller bara mer ihoposvängt på en höft, hans 'smaa romaner' gav ju levebröd medan han jobbade på storverket Lykke-Per (en tegelsten jag nu läser på danska, varför det kommer att ta sin tid). Ung älskog har en jag-berättare som börjar med att beskriva miljön, med suggestiva bilder av skogen och badnymfer, men som hastigt nyktrar till med orden att [jag] "... säger bara, att den klarar sig bäst här i världen, som icke ser för mycket".

Berättaren deltar bara i utkanten av historien, men hans röst lyser igenom starkt, att han har ingen brådska, och ingen vidare behov av att strukturera. Han skriver ner de minnen han har, utan att närmare tolka, han lägger fram livet, genom en rad olika personer i samma bygd. Och medan han hoppar mellan personerna undrar jag mest hela tiden varför han hastigt lämnar berättelsen om vissa personer och hoppar över till andra, jag som inte är närmare bekant med någon av dem. Men jag tänker att så här satt folk i stugorna och berättade för varann förr i värlen, innan TV och radio tystade vårt eget berättarbehov. Även läsning bedrevs ju då främst som högläsning inför familj och vänner. Joseph Conrad använde ju kring sekelskiftet 1900 en berättarteknik där en jag-person återberättar vad kapten Marlow berättat inom deras lilla vänkrets.  

Inte förrän framemot de sista sidorna anar jag sens moralen. Olika människoöden exemplifierar olika livsinställningar, den passionerade som drömmer om lycka vs. de mer jordnära som genom idogt arbete upplever sin tillfredsställelse. En bild jag analytiskt plockar fram efter avslutad läsning. Men jag upplever inte att Pontoppidans text tar ställning för eller emot. Unga människor har gått under i kärlekspassion. Gamla föräldrar har arrangerat äktenskap, vissa blir olyckliga, men andra uppnår vardagens tillfredsställelse, med sin nöd och lust. Berättarens historia är lång och vindlande, ofta mångordig utan att bli klarare. Men så avslutar han alltihop med att missmodigt tiga. Han kan inte ta ställning för eller emot. Alla liv består av såväl lycka som sorg.

Pontoppidans Villebråd (1890) känns betydligt tätare strukturerad, och även här är berättandet något som sker muntligt inför en ej närmare beskriven krets. Första ordet introducerar 'Kandidaten', första meningen beskriver att han 'vägrat delta i jakten', varpå han förklarar varför. Resten är 'Jag' som återberättar egna jakt-erfarenheter som ung. Ett nästan febrigt ungdomligt sökande efter livskänslan, via fiske, via jakt, via kroppens lust. Men når ingen tillfredsställelse. Närkontakt med otämjd natur är en betydligt råare upplevelse än vad den oerfarne förväntat sig.