Den sista cigaretten - Klas Östergren (2009)

Ord för ordens egen skull, var det som först dominerade mina tankar när jag i Julas började läsa Klas Östergrens Den sista cigarretten (2009), en enda lång trög monolog, länge i mina tankar hållen av en knarrig gnällgubbe i övre medelåldern. Han beskrivs till slut som författare med samma förnamn som Östergren, om än stavat med C - om jag minns rätt, för det stod bara på ett ställe, och jag känner inte att jag någonsin skulle vilja läsa om denna motsträviga roman.

Detta är en fortsättningen på föregående inlägg om Ord och Bild i texter. Östergrens roman väckte alltså redan från början en känsla i mig av medvetet vald retro-stil. Jag-berättaren poängterar flera gånger att även om vi som läser upplever hans utvikningar som ovidkommande, så kommer vi längre fram inse att varje detalj kommer att vara avgörande för vår förståelse. Om jag ska vara elak kan jag efter att ha nått sista sidan säga att jag först inte var så säker på det. Östergrens text flyter naturligtvis på bra större delen av tiden, även om jag många gånger undrade varför jag ens försökte engagera mig i något så intellektuellt, pratigt, inbäddat i mängder av ord, ord ord. Det gick så långt att jag kopiera intressanta avsnitt och började stryka onödiga textsjok, för att komma ner till kärnan, det som kunde vara intressant. Längre ner förklarar jag varför just det är lite lustigt i detta fall.

Romanen har en mängd trådar att följa. Handlingen rör sig från 1980-tal fram till nutid. Bland annat tydliggörs att en 'livshistoria' inte kan struktureras ihop till en intrig, att inga sanningar någonsin håller i längden, och i alla fall aldrig är lika för alla, att alla mer eller mindre ägnar sig åt självbedrägeri. En huvudlinje och möjlig intrig rör en konstnär och hans installation, och som sidolinjer finns metatextavsnitt med en fiktiv litteraturvetares teorier. Dessa kan naturligtvis sägas symbolisera varandra, konst som konst, oavsett om det är Ord eller Bild, den kreative håller på med. Författaren är inne i sina svamliga ordmängder, och har svårt att uttrycka vad han vill, tvekar tydligen om han överhuvudtaget vill uttrycka något. Medan hans 'vän' konstnären, med tiden visar sig vara ordblind, ja illiterat. Att han aldrig läst de teoretiska texter han förespeglat att han läst. men trots allt har byggt en installation med djupa dubbeltydigheter. Bland annat spelar han in sig själv när han timme ut och timme in stryker över (!) all text i James Joyce Odysseus, som litteraturhandböcker ofta för fram som ett frontverk för den litterära modernismen. Att detta verk här alltså blir överstruken - obs! inte raderad - under 1980-talets postmodernism, är en symbolisk handling, som kan tolkas alltifrån practical joke, till snobbigt teoretiserande.

Jag styker inte över, jag kortar för att försöka hitta en betydelse, och det är något jag skulle kunna göra med Odysseus också, om jag tyckte att det var mödan värt. Betyder det att jag är postmodernist? Nä ... men jag minns hur förbryllande termen postmodernism var som ny, och hur alla verkade misslyckas med att definiera termens betydelse. Så på ett sätt känns det som om Östergrens roman bara vill illustrera hela mystifikations-processen kring postmodernismen. Något som i slutänden bara tycks upplösas ...

Den tolkning av postmodernism som jag själv tagit till mig, vad gäller litteratur, är att författarna förnyade sig genom att blanda genrer. Det är det jag tycker är lättast att ta på. Östergren tar i stället med alla upptänkliga konstarter (foto, måleri, skulptur, litteratur, musik, film) i den för romanen så centrala konstnärliga installation, som hela tiden framträder som tvetydigt - är det verkligen konst eller bara kitsch? - och som i slutänden tillhör det som aldrig blir av, pga en rad praktiska hinder, utan mer lever i tankevärlden hos de inblandade.

Begreppet postmodernism myntades i en tid när litteraturhistorien fortfarande var strikt indelad i epoker, ett kategoriskt tänkande som idag lösts upp. Att varje ung generation dock önskar förnya sig och bryta med föregångarna, är ett välkänt faktum. Om det de facto blir någon större skillnad är väl desto tveksammare. Så det gör inget att jag aldrig blir helt klar över om det är modernisternas fadersuppror, eller postmodernisternas dito som är huvudtemat i romanen.

Ett tema i metatextavsnitten handlar om Jagets vara eller inte vara. Existerar jaget utan berättelsen, existerar berättelsen utan jaget. Östergrens roman undviker intriger, och försöker sätta Jag-berättaren i bakgrunden, ändå är hans oupphörliga pratande helt dominerande, närmast dränker berättelsen. Som trots allt, på de sista sidorna, som så många andra röriga berättelser, kommer med den sens moral, som åter väcker det intresse i mig som domnat av under läsningen.

Berättaren erkänner att han föredrar sin egen fiktiva idealbild av konstverket, hellre än att ta del av det slutliga fullbordade verket. Tänk om det inte kan leva upp till hans illusioner?

Och så citerar han TS Eliot, modernismens mästarpoet, med stämningsmättade ordbilder.