The Jungel book - Rudyard Kipling (1894)

Kiplings Djungelboken, blev älskad redan från första utgåvan 1894, och har sedan utan avbrott återutgivits i otaliga upplagor. Jag älskade Disneys animerade film från 1967, men har tills nu bara läst Andra Djungelboken, som kom redan 1895, men inte handlar om Mowgli och därför gjorde mig besviken en gång i tiden. Men det är första boken som innehåller de berömda berättelserna, inte bara om Mowgli, utan även om mungon Rikki-Tikki-Tavi, den ihärdiga Vita sälen, med flera historier.

Trots att Disney naturligtvis bakade om historien en hel del, så är jag förvånad att jag trots allt känner igen alla viktiga nyckelscener så pass som jag trots allt gör. Kipling skrev en lös samling berättelser kring olika djur, även om Mowgli förekommer i flera av dem. Baloo blivit betydligt jazzigare i den tecknade filmen, och får de goda makterna på sin sida mer genom sitt goda hjärta, än som i boken där han är en skarpsinnig lärare.

Kipling lät djuren tala, men de är inga utklädda människor, även om de har alla ädla karaktärsdrag man kan önska sig. De har betydligt mer moralisk resning än de få människor som dyker upp - förutom Mowgli då, men han fostrades ju av djuren i djungeln. Kipling var brittisk undersåte, född i Indien, Och eftersom han levde och verkade i Indien när britternas imperialism var som mest uppblåst världen över, talas det ofta om hans ideal som färgade av en förkastlig imperialism. Många vill läsa in herrefolksideal i de ädla djur som beskrivs, och projicera ut Indiens lägre kaster på till exempel oansvarigt lekande apflockar.

Men tittar man lite närmare på Kiplings uppväxt och liv, kompliceras bilden betydligt. Han föddes i Indien, 1865, inom brittisk övre medelklass, men överlämnades genast att fostras av en indisk barnsköterska, varför hans första språk blev hindustani. Hans första år nära indisk natur var lycklig. Men innan han ens fyllt sex år, sänds han och lillasystern till England, för att hos Mr och Mrs Halloway få en första engelsk uppfostran. Sju hårda år följde, som gav honom ärr för livet, varefter han flyttades till en internatskola. Alltså tolv år utan sina biologiska föräldrar. Först 1882 fick han återvända till Indien, då han som 17-åring fick sitt första jobb på en tidning. Där jobbade till 1889, parallellt med en allt stridare ström egna dikter och berättelser. Efter detta reste han ut i världen, gifte sig med en amerikanska och bosatte sig i Vermont, i norra USA, samma år som han började skriva Djungelboken. Alltså så långt ifrån den varma indiska djungeln man kan tänka sig. Jag kan tänka mig att han i det svala klimatet i New England drömde sig tillbaka till sin barndom, ungefär som Strindberg satt i Paris och skrev om Stockholms skärgård i Hemsöborna.

Mowgli förlorade sina föräldrar redan som nyfödd, men fick en ömsint varghona till fostermor. Kipling uppfostrades av en indiska. Så varför vill många påstå att vargarna och deras hederskodex ska symbolisera den brittiska kulturens närvaro i Indien? Lika lycklig som Mowgli var bland vargarna, var Kipling hos sin barnsköterska. Men Mowgli får inte vara kvar i vargflocken, där finns för mycket maktkamp och avundsjuka. Liksom Kipling sänds till London för språkkunskaper och annan uppfostran, säger man åt Mowgli att söka sig till människorna. Men människorna föraktar honom, som om han vore ett smutsigt djur, och förkastar honom när han inte är lydig nog. En forskare har sagt att Shere Khan, sagans onda häxa, är symbol för Mrs Halloway och tigerns sidekick, schakalen Tabaqui, var hennes son. Inte heller människorna tar till sig Mowgli. Men han får revansch genom att besegra Shere Khan. Äntligen triumferar rättvisan över grymhet och förtryck.

Detta är temat i de flesta berättelserna. Berättelsen om mungon Rikki-Tikki-Tavi, är den bästa. Mungon är en naturlig fiende till ormar, och agerar i denna historia endast som sig själv. Den har förlorat sina föräldrar vid en översvämning, men har inte förlorat sitt mod och sin uthållighet. Grym som en iller hugger den ihjäl de ormar som hotar både mungon själv och de människor (läs foster-föräldrar) som tagit till sig Rikki-Tikki-Tavi. Varför säga att mungon är en indier som troget tjänar den engelska överklassen? Snarare då som en liten övergiven pojken som kämpar för sin överlevnad och för att bli accepterad för det han är bra på.

Detta är temat i botten, det tema Kipling bar med sig i sitt innersta, det som låg så nära honom själv, att alla djurkaraktärer han skapar blir levande och intressanta för oss, vi vill se hur det går för dem, vi lider med dem och gläds när de triumferar, när de funnit sin styrka. Små utvecklingsromaner i sagoform. Världen var som den var, och de idealistiska strömningarna var starka. Och Kipling uttrycker hela tiden sina ideal - en sorts opartiskhet, där rättvisan skall vara högsta idealet.

På 1890-talet var anarkistiska attentat vanliga över världen. En oroande utveckling. En gång rövas Mowgli bort av Bandar-log, en skränande aphop, anarkistiskt självdestruktiv, men räddas av vännerna Baloo, Baghera och Kaa, som är en självständigt tänkande varelse hos Kipling.  Detta satt Kipling och skrev om i USA. Vi behöver inte sätta imperialistiska etiketter på Kiplings berättelser.