Det här är en memoar av amerikanskan Sylvia Beach som reste till Europa mitt under första världskriget, utan att visa minsta rädsla. Visserligen åkte hon via Spanien, som var neutralt, men vidare till Paris redan 1917. Efter att ha funderat på att öppna en bokhandel för fransk litteratur hemma i New York, ändrade hon sig snabbt, och startade i stället bokhandeln Shakespeare and Company i Paris, inriktad på engelskspråkig litteratur för alla engelsmän och amerikaner som befann sig i 'Västeuropas centrum'.
Hon hittade först en liten lokal på en tvärgränd, med hjälp av vänner hon snabbt skaffade sig, och öppnade butiken från 19 november 1919. Redan från början lånade hon ut böcker åt medlemmar, och eftersom det ofta rörde moderna böcker som var svåra att få tag på, strömmade medlemmarna genast till, såväl exil-amerikaner, engelsmän och många franska författare. Efter något år kunde hon byta till en större lokal runt hörnet in på en större gata.
Sylvia Beach's text visar en underbart entusiastisk, godmodig livsinställning. Inte ett ont ord mot någon orättvisa som drabbat henne. Hon fick så mycket tacksam entusiasm tillbaka från många trogna kunder och författare. Och kunde hålla öppet, trots ekonomiska svårigheter under depressionens 1930-tal, ända fram till Tyskarnas ockupation av Paris. När USA gick med i kriget hamnade Sylvia genast på tyskarnas lista över misstänkte spioner. 1941 tvingades hon gömma sin ovärderliga boksamling hos en vän, men hamnade själv i interneringsläger i sex månader, innan hon frigavs med 'villkorlig' dom hängande över sig, så hon beslöt att 'gå under jorden', och levde inkognito i Paris kriget ut.
Hennes engelskspråkiga bokhandel i Paris, blev alltså centrum för många modernister under 1920-talet. Och det är i synnerhet det optimistiska 1920-talet som texten rör, med alla 'första' möten med kända namn, som vi känner igen i backspegeln. Många kom dagligen för ett pratstund. Men en stor del av boken upptas av James Joyce, som Sylvia beslöt att hjälpa att få Ulysses utgiven. Hon blev hans bokförläggare för den och några kortare texter. Men dessutom verkade hon ha blivit hans bank och sekreterare. Också andra bad henne bli deras utgivare, men till det tackade hon nej.
Det är intressant att läsa om hennes möten med James Joyce, och hennes insiktsfulla analys av mannen och hans situation. Hon inser i backspegeln att Englands och Amerikas förbud mot Joyce's 'oanständiga' bok, fungerat som en effektiv reklamkampanj, som gjorde honom berömd redan i livstiden. Men medan han kunde skörda lagrar var det hon själv och hennes bokhandel som fick ta de ekonomiska smällarna.
När 'Ulysses' slutligen fick tryckas i USA, och började få rejält med dollar för den, konstaterar hon: "Jag blev ofantligt glad över hans stora framgång, som borde sätta stopp för hans ekonomiska bekymmer. Mina personliga känslor däremot, ja, dem är man inte alltid stolt över, och man bör ofördröjligen göra sig kvitt dem när de inte längre är till nytta." (s.222)
Den etiken tycks hon ha följt livet igenom. Trots att James Joyce utnyttjade Sylvia Beach arbete och små ekonomiska tillgångar, vill hon inget ont säga. Men mot slutet var hon bra trött på hans krav på hennes stöd och rundhänta slöseri.
Hon levde alltså oförväget i Paris under båda världskrigen, och hade ett nätverk av tidens mest kända namn runt sig. Många engelskspråkiga försvann dock med depressionen från 1929, men vänner hjälpte till att samla in pengar så att hon slapp stänga butiken. Men texten rör som sagt främst det glada 1920-talet, när allt var nytt - jag antar att 1930-talet mest blev fortsatt arbete, med samma bekanta namn.
En mycket läsvärd bok, inte minst för Sylvia Beach positiva stil, och för insikter i stämningarna i 1920-talets litterära Paris, och i synnerhet tankarna kring James Joyce.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar